Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 12: Jag vågade inte berätta

Anonym ungdom viftar med en väska.
Anonym ungdom viftar med en väska. Bild: Yle / Peter Sjöholm skolvåld

Ida går i högstadiet och har blivit mobbad i flera perioder. När hon tagit upp trakasserierna med sina lärare har de inte tagit dem på allvar. Då vågar man inte längre berätta för vuxna om allt det hemska, skriver hon.

Så här skriver Ida till #tadetpåallvar:

Jag har blivit mobbad vid flera olika tillfällen under min skolgång. Det jag minns allra tydligast var det som hände mig för drygt två år sedan. Jag gick i sjuan och jag hade en blogg. Jag fick elaka kommentarer på min blogg, till exempel gällande min vikt och mitt utseende samt sexuella antydningar.

Det värsta är att man inte vågar berätta det för någon, för man är rädd att man överreagerar eller skapar drama.

Jag sparade kommentarerna och kommentarernas IP-adresser, och jag kunde spåra IP-adresserna så långt att jag visste att de kom från min hemstad. Jag förstod alltså att mobbarna gick i min skola, eller i närliggande skolor.

Jag gick ut med detta på min blogg och då erkände mobbarna. Namnen var bekanta och några gick på min skola. Jag tog kontakt med skolans antimobbningsteam och pratade om detta.

Jag grät och visade kommentarerna för en av ansvarspersonerna i mobbningsteamet. Svaret jag fick var: "Jag tror nog inte jag ska tala med dem, det var nog bara på skämt". Det här fick jag rakt upp i ansiktet, när jag precis hade gett dem tillit och grät. Jag svarade "okej".

Jag fick alltså ingen hjälp från skolans sida, ingen ställde upp för mig. Mobbarna slutade när jag hotade att polisanmäla. Jag fick alltså fixa allting själv, och fick ingen hjälp från skolans sida trots att mobbarna gick i min skola. Alla tre gånger jag blivit mobbad, på klasserna ett, tre–fyra och sju, har jag fått ta mig igenom det själv – tillsammans med stöd från familjen förstås, utan någon hjälp från skolans sida.

Tung process att bli sig själv igen

Jag mådde väldigt dåligt under mobbningsperioderna. Jag hade ingen självkänsla, inget självförtroende, ingen styrka, ingen ork och ingen trygghet i mig själv och i min tillvaro. Jag var tvungen att för tredje gången i mitt liv bygga upp ett raserat självförtroende.

Det är en process som tagit mig tid och det är först nu, på årskurs nio, jag börjar känna att jag är stark och har ett bra självförtroende igen.

Men mobbningen har satt sina spår. Jag märker att jag har väldigt lätt för att ta saker för personligt och jag är liksom alltid med taggarna utåt. Jag mår visserligen bra idag och har ett bra självförtroende igen, men vägen dit har varit lång och jobbig. Jag är i allmänhet stark och jag är nöjd med mig själv idag, men jag kan ändå märka att jag fortfarande är väldigt känslig för personliga påhopp.

Jag fick alltså fixa allting själv, och fick ingen hjälp från skolans sida trots att mobbarna gick i min skola.

Jag är så rädd att jag ska behöva gå igenom ännu en sådan jobbig och lång process med att bygga upp ett raserat självförtroende och finna min identitet igen. Jag orkar verkligen inte med det igen, och rädslan finns nog alltid där i bakhuvudet. Som tur har jag ändå kommit ganska långt med mig själv, och jag har dessutom funnit vänner som stöttar mig genom allt. Det är jag tacksam över.

Rädd för att inte tas på allvar

Mobbning är så himla verkligt, det är ingen liten sak. Det drabbar så otroligt många ungdomar. Speciellt nu när internet har blivit så pass stort blir allt fler utsatta för det. Det värsta är att man inte vågar berätta det för någon, för man är rädd att man överreagerar eller skapar drama. Men ens subjektiva upplevelser är ju aldrig överreaktion, speciellt inte inom det här.

Om man väl vågar berätta för till exempel skolan så är det också en väldigt stor risk att man inte tas på allvar, vilket då stärker teorierna om att man skulle "överdriva". Det var det jag upplevde när jag vände mig till min skola. Det är hemskt, och jag blir så matt när jag tänker på hur många som är i den situation jag var i för några år sedan. Jag önskar att det togs på större allvar, för ingen förtjänar att genomgå något sådant.

Ida
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick bland annat 2011.

Läs nästa berättelse: Komplimangerna var bara ironi

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.