Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 19: Mobbningen förstörde mitt liv

Publicerad . Uppdaterad
Exitskylt.
Exitskylt. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

40 år har gått sedan mobbningen. Men Erik påminns nästan varje dag om de händelser som förändrade hans liv. Paniken och ångesten bubblar fortfarande upp till ytan.

Så här skriver Erik till #tadetpåallvar:

Mitt liv förstördes på grund av mobbningen under skoltiden. Jag är nu femtio år gammal och tänker nästan dagligen på mobbarna och på situationer där jag utsattes för mobbning.

Har man blivit utsatt för fysisk eller psykisk terror finns känslan kvar inne i kroppen livet ut. Ett slags handikapp. Jag var utsatt i sju år. Konsekvent psykisk terror började i lågstadiet och fortsatte senare i högstadiet. Åren var 1972–1979. Bland annat kroppsbyggnad, personlighet, röstläge, kläder, skolprestationer, hemförhållanden och åsikter kommenterades negativt av mobbarna och var menade att bryta ner den utsatta.

Tolererade inte olikhet

Mina egna akademiskt utbildade föräldrar ville inte ta itu med problemet utan sopade det under mattan. För dem var det alltför skamligt och tabubelagt. Även min äldre bror lämnade mig ensam för att själv överleva. I en liten by eller stad skulle alla vara likadana. Alla drag av olikheter skulle kamoufleras.

Lärarna brydde sig fan i vad eleverna höll på om rasterna. De högljudda favoriserades, de blyga och suddiga fick klara sig bäst de ville. Pojkars bestialiska beteende sågs som en dygd i kampen om tillvaron.

Botemedel: nolltolerans

Att mobbningstiden satte spår i mitt senare liv är klart. Det var ohyggligt svårt att bygga upp någonting ur ruinerna men det lyckades till slut. Jag blev framgångsrik inom mitt eget arbetsområde, men har fortfarande svåra ångest- och panikattacker och undviker grupparbeten och tillställningar med mycket folk.

Talsvårigheter och nervositet övervann jag småningom efter många år av terapi och aktivt arbete. Nu har jag familj och barn. Ifall jag hör att det förekommer mobbning i min sons skola så rycker jag in. Barn ska få vara sig själva: ingen får göra angrepp på en annans utseende, kroppsbyggnad, personlighet.

De vuxna är rollmodeller och ska visa vägen till medmänsklighet och nolltolerans, men tyvärr funkar det inte alltid så. Det går att motarbeta mobbning om det finns vilja. Nolltolerans är bästa medicinen.

Erik
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1972–1980.

Läs nästa berättelse: Mobbning är som en bumerang

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser
Nyhetsöversikt svenska.yle.fi

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

    Antal kommentarer 7

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

    Antal kommentarer 4

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

    Antal kommentarer 9

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

    Antal kommentarer 9

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

    Antal kommentarer 3

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

    Antal kommentarer 2

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

    Antal kommentarer 1

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

    Antal kommentarer 19

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.

    Antal kommentarer 2