40 år har gått sedan mobbningen. Men Erik påminns nästan varje dag om de händelser som förändrade hans liv. Paniken och ångesten bubblar fortfarande upp till ytan.
Så här skriver Erik till #tadetpåallvar:
Mitt liv förstördes på grund av mobbningen under skoltiden. Jag är nu femtio år gammal och tänker nästan dagligen på mobbarna och på situationer där jag utsattes för mobbning.
Har man blivit utsatt för fysisk eller psykisk terror finns känslan kvar inne i kroppen livet ut. Ett slags handikapp. Jag var utsatt i sju år. Konsekvent psykisk terror började i lågstadiet och fortsatte senare i högstadiet. Åren var 1972–1979. Bland annat kroppsbyggnad, personlighet, röstläge, kläder, skolprestationer, hemförhållanden och åsikter kommenterades negativt av mobbarna och var menade att bryta ner den utsatta.Du är inte ensam – #tadetpåallvar
Tolererade inte olikhet
Mina egna akademiskt utbildade föräldrar ville inte ta itu med problemet utan sopade det under mattan. För dem var det alltför skamligt och tabubelagt. Även min äldre bror lämnade mig ensam för att själv överleva. I en liten by eller stad skulle alla vara likadana. Alla drag av olikheter skulle kamoufleras.
Lärarna brydde sig fan i vad eleverna höll på om rasterna. De högljudda favoriserades, de blyga och suddiga fick klara sig bäst de ville. Pojkars bestialiska beteende sågs som en dygd i kampen om tillvaron.
Botemedel: nolltolerans
Att mobbningstiden satte spår i mitt senare liv är klart. Det var ohyggligt svårt att bygga upp någonting ur ruinerna men det lyckades till slut. Jag blev framgångsrik inom mitt eget arbetsområde, men har fortfarande svåra ångest- och panikattacker och undviker grupparbeten och tillställningar med mycket folk.
Talsvårigheter och nervositet övervann jag småningom efter många år av terapi och aktivt arbete. Nu har jag familj och barn. Ifall jag hör att det förekommer mobbning i min sons skola så rycker jag in. Barn ska få vara sig själva: ingen får göra angrepp på en annans utseende, kroppsbyggnad, personlighet.
De vuxna är rollmodeller och ska visa vägen till medmänsklighet och nolltolerans, men tyvärr funkar det inte alltid så. Det går att motarbeta mobbning om det finns vilja. Nolltolerans är bästa medicinen.
Erik
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1972–1980.
Läs nästa berättelse: Mobbning är som en bumerang
