Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 2: Mobbarna hjärntvättade mig

Ensam ungdom sitter på golvet.
Ensam ungdom sitter på golvet. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Julia var livrädd för att mobbningen skulle öka om någon vuxen fick reda på den. Idag tackar hon sin lyckliga stjärna att en lärare till slut såg vad som pågick och ingrep.

Så här skriver Julia till #tadetpåallvar:

Allt började i slutet av lågstadiet. Jag blev kallad olika öknamn: "fetto" och "ful" var några återkommande. Någon gång kallade man mig "åsna" och ropade efter mig.

Jag var så otroligt rädd att det skulle bli värre om någon vuxen i skolan skulle få reda på något.

Det var i högstadiet det satte igång på riktigt. Där frös man ut mig, kallade mig allt från "fläskbomb" till "relipopp" då jag är kristen. Flickorna pratade bakom ryggen och diskuterade vilken sjukdom jag måste ha haft eftersom jag var så konstig. Man kastade suddgummin på mig på lektioner, skrattade åt mig och förnedrade mig.

Detta är väl bara en bråkdel av vad som försiggick. En del antar jag att jag förträngt.

Jag pratade inte särskilt mycket om att jag blev mobbad. Det verkade som om att ingen lärare heller lade märke till att något var fel. Jag försökte så gott jag kunde klistra på ett leende i skolan och ta gråten när jag kom hem och kunde stänga in mig i mitt rum.

Mamma och pappa märkte förstås, men dem tvingade jag att inte säga något. Jag var så otroligt rädd att det skulle bli värre om någon vuxen i skolan skulle få reda på något.

Kände ensamhet som aldrig förr

Till sist märkte min mattelärare att något inte stod rätt till. Hon tog kontakt med min klasslärare som tog in mig i sitt rum och tvingade mig att berätta, vilket jag idag uppskattar otroligt mycket. Jag träffade skolkuratorn också. Tillsammans med henne och min lärare var jag tvungen och berätta namnen på dem som mobbat mig.

Lärarna pratade med mobbarna skilt och vad jag förstod sa lärarna till dem att om de inte lämnade mig ifred så skulle det ha konsekvenser. Detta ledde till att jag fick vara ifred det sista halvåret i nian.

Detta väckte blandade känslor hos mig. Å ena sidan var det bra att jag äntligen fick vara ifred, å andra sidan hade jag aldrig upplevt ensamhet som jag kände då.

Började tro på mobbarna

Idag är jag 22 år och kan säga att jag förlåtit mina klasskamrater – inte för deras skull utan för min egen. Jag är fortfarande på väg tillbaka från allt som hände, för det är inte lätt att börja älska sig själv igen efter att människor i flera år sagt att man inte är något värd.

Det är hemskt att säga det, men till sist börjar man tro på vad de säger. Man blir helt enkelt hjärntvättad.

Det låter som en klyscha med det blir verkligen bättre. Idag har jag vänner som jag litar på till hundra procent och som jag kan prata om allt med. Jag känner mig glad och positiv och jag kan absolut säga att jag på grund av det som hände är mycket starkare än vad jag var innan. Dessutom blir man på något sätt mer ödmjuk, man ser andra människor på ett helt annat sätt.

Jag är så otroligt tacksam till de lärare som såg vad som hände och som faktiskt gjorde något. Det behövs inga stora medel för att något skall bli bättre. Det behövs endast någon som tar tag i det hela.

Julia
Mobbningen pågick 2005–2008.

Läs nästa berättelse: Därför mobbade jag

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.