Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 25: Ensamheten skär genom hela mig

Ung person sitter på golvet.
Ung person sitter på golvet. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Social utfrysning lämnade Petra med en avgrundsdjup känsla av ensamhet. Hon hjälpte sina klasskamrater med läxorna för att bli omtyckt, men känslan att inte vara omtyckt ville inte släppa.

Så här skriver Petra till #tadetpåallvar:

Min högstadietid finns ännu kvar i mig fast jag nu är 19 år, studerar och trivs med mitt liv.

Att vara ensam i den tid då allting förändras – ens umgängeskrets, ens kropp, ens familj – är det värsta som någonsin hänt mig.

Min bästis började hänga med nya klasskamrater då vi började sjuan, medan jag var ganska blyg. Det gjorde att jag blev ganska ensam och det följde mig hela min skoltid. Jag var även den som tog studierna på allvar och var klassens ”pluggis”. Jag hjälpte andra med läxorna och gjorde andra saker för att folk skulle gilla mig mer. Man kan väl säga att jag oftast blev utnyttjad av andra för min snällhet och godhet.

Jag var stolt för att jag varken rökte eller drack alkohol, vilket förstås var en väldigt avvikande åsikt sådär i nian. Det ledde till att jag varken ville gå på fester eller blev bjuden på några fester. Det blev inte bättre av att vi reste mycket i min familj, vilket mina klasskamrater blev avundsjuka över.

Mina föräldrar skiljde sig när jag gick i sjuan, åttan. Det gjorde det inte bättre där hemma. Jag hade ingen att prata med och mina höga krav på skolan gjorde att nästan all min fritid gick åt till att läsa och göra läxor.

Mobbningen handlade inte om fysiskt våld eller om psykiskt våld, utan mer om en lindrig social utfrysning. Att vara ensam i den tid då allting förändras – ens umgängeskrets, ens kropp, ens familj – är det värsta som någonsin hänt mig.

Att tala räddade mig

Ensamheten är det värsta. Att på utsidan se ut och bete sig som världens gladaste person som alltid ler, medan insidan gråter av ensamheten och saknaden av värme och omtanke. Jag försökte vara stark, klara det själv, men hela åttan hade jag självmordstankar: "Ingen bryr sig om dig, ingen vill ha dig".

Det blev bättre då jag började gymnasiet, men sedan gick jag i väggen på grund av all press i skolan. Även om jag fick nya kompisar i gymnasiet fanns ensamhetskänslan kvar från högstadiet.

Jag började tala med en psykolog först tredje året i gymnasiet då min pojkvän hade sprungit efter mig för att jag ville dränka mig för sjuttioelfte gången. Han sa att det får vara nog. Jag gick varannan vecka till psykologen hela sista året i gymnasiet. Jag vet ännu inte vad jag skulle ha gjort ifall jag inte hade fått tala med psykologen eller med min pojkvän.

Rädd att bli sviken och lämnad

Ensamhetskänslan kommer alltid att finnas kvar inom mig. Den önskar jag inte ens min värsta fiende. Ena dagen trivs jag med att få vara ensam, andra dagen gråter jag och känner mig värdelös. Den finns psykiskt inom mig varje dag, varje minut, varje sekund. Jag har svårt att komma personer riktigt nära eftersom jag är säker på att jag kommer att bli sviken och lämnad. Jag har också en otroligt stark ångest för att göra någonting fel, eftersom jag då tror att man kommer att hata mig och lämna mig.

Jag har lärt mig att försöka se bortom de dåliga upplevelserna och försöka se framåt istället. Att leva i nuet är kanske det viktigaste som en person som jag kan försöka sträva till.

Petra
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2007–2010.

Läs nästa berättelse: Jag skakade av rädsla när jag mötte någon

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.