Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 26: Jag skakade av rädsla när jag mötte någon

Papper ligger på golvet i en korridor.
Papper ligger på golvet i en korridor. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Ångestattacker, sömnbrist och självdestruktivitet förföljde Mira efter mobbningen i skolan. Allt på grund av att några högstadieelever fick för sig att mobbning var okej.

Så här skriver Mira till #tadetpåallvar:

Jag blev mobbad i högstadiet. När jag började i sjuan var jag ganska blyg men försökte hänga med mina gamla klasskompisar från lågstadiet. Så småningom märkte jag hur de började dra sig undan mig.

De andra eleverna, både de jag inte kände och de som varit mina kompisar i flera år, suckade irriterat eller vände ryggen till när jag sa hej. Varje lektion bävade jag inför rasterna, oftast gick jag och satt i en korridor eller trappa för att inte bli utstirrad eller få höra elaka saker.

Jag har levt med ångestattacker, sömnbrist och självmordstankar under en stor del av mina tonår.

Ibland kom en lärare och schasade bort mig för att "på rasterna ska man vara i elevutrymmet och umgås". Men jag fick ju inte umgås. Jag fick inte existera. Inte utan de andra eleverna knuffade till mig, kallade mig fula saker, blockerade vägen för mig, lade krokben, gömde mina skor, fyllde min väska med skräp, spottade mot mig, kastade papper och suddgummin på mig ...

Matrasten en pina

Att gå till matsalen blev också en pina. Ingen sparade en plats åt mig längre. Hade jag tur fick jag sitta med mina gamla kompisar men ingen låtsades liksom om att jag var där. Många gånger lät jag bli att ta till exempel mjölk eftersom folk knuffade bort mig från kön till mjölken.

Till slut slutade jag äta lunch i matsalen helt och hållet, och gömde mig istället i någon korridor tills matrasten var över. En gång såg en lärare det och tog med mig till matsalen och frågade några flickor i klassen om jag fick sitta med dem. Läraren menade ju väl, men fy, vad jag skämdes.

Påtvingad ursäkt ingen nytta

När det kom till grupparbeten frågade jag alltid om jag inte kunde få göra arbetet själv istället. Ibland gick det bra, men oftast suckade läraren åt mig och sa att någon gång måste jag ju ändå lära mig att samarbeta med andra.

Jag skolkade mycket. Blev skickad till kuratorn. Till psykolog. De konstaterade att jag led av depression. Ville utreda mig för diverse diagnoser. Hotade med att lägga in mig på psyket. För att jag inte ville till skolan. För att jag blev mobbad.

Lärarna blundade för det, rektorn sade rakt ut att jag inbillade mig. Min mamma var så arg och besviken på skolan, medan jag mest ville ge upp. En gång kom två av de elever som drivit på mobbningen fram till mig och sa motvilligt något i stil med att ”rektorn sa att vi skulle säga förlåt till dig för att vi retat dig och sådär”. Det var ungefär allt som gjordes mot mobbningen.

Flera år att repa sig

På vårterminen i åttan fick jag diagnosen utbränd och fick studera hemifrån resten av terminen. Det var en enorm lättnad. Jag fick ingen undervisning utan läste på och gjorde uppgifter och höjde mina betyg markant bara på några månader.

I nian började jag i en annan skola. Där tog de mig på allvar när jag sa att jag blivit mobbad, och försökte verkligen hjälpa mig att trivas i skolan. Jag blev accepterad och fick nya vänner, och jag minns fortfarande hur jag en dag tänkte "Jaha, det är såhär det ska kännas att gå i skolan".

Flera år efteråt hade jag så svårt att träffa och umgås med människor att jag knappt vågade gå och handla själv. Detta trots att vi flyttade från orten när jag börjat gymnasiet för att jag vantrivdes oerhört. Det är först det senaste året, efter flera års terapi, som jag börjat våga öppna upp mig för folk och inte skakar av rädsla när jag pratar med en person jag inte känner väl.

Men jag fick ju inte umgås. Jag fick inte existera. Inte utan de andra eleverna knuffade till mig, kallade mig fula saker, blockerade vägen för mig

Studier på hyllan

Jag önskar så att de som gjorde detta mot mig, och alla andra som någonsin mobbat någon, på något vis skulle inse hur mycket mobbning sårar och förstör en person. Och att lärarna, föräldrarna och andra ansvariga vuxna vågar öppna ögonen och se mobbningen som det verkliga problem det är.

Jag har levt med ångestattacker, sömnbrist och självmordstankar under en stor del av mina tonår. Mina gymnasiestudier är långt ifrån klara och mina planer att studera vidare är uppskjutna med flera år. Min familj har fått lida mycket på grund av allt krångel kring mig och mitt mående. Allt på grund av att några högstadieelever fick för sig att mobbning var okej.

Mira
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2007–2008.

Läs nästa berättelse: Lärarna visade mig äntligen respekt

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.