Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 28: Sjukdomen fick dem att spy galla över mig

En huvtröja hänger från en basketring.
En huvtröja hänger från en basketring. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Jessica gick igenom en allvarlig hjärnoperation. När hon återvände till skolan blev hon utpekad som flickan vars hjärna inte fungerade.

Så här skriver Jessica till #tadetpåallvar:

När jag föddes drabbades jag av en hjärnblödning. Den ledde till att jag förlorade en del av muskelkontrollen. I samma veva drabbades jag av en sjukdom som kallas hydrocephalus, ett tillstånd då cerebrospinalvätskan blir kvar i huvudet istället för att flöda ut i kroppen.

jag är villig att försöka, för allt det där är bakom mig nu och jag vill tänka att framtiden är ljus.

Jag fick en slang inopererad i huvudet för att denna såkallade shunt skulle transportera vätskan vidare. Jag har genomgått en hel del operationer när shunten fått något fel och det var vad som hände när jag var 9 år.

Jag hade under en längre tid haft olika symptom och uppsökt läkare, men läkarna diagnosticerade det som migrän utan att göra undersökningar. I augusti 2004 sprack slangen och det resulterade i att jag låg medvetslös på sjukhus i flera veckor.

Förolämpade utan orsak

Min mor berättade om mitt tillstånd i skolan medan jag låg på sjukhus. De flesta i klassen fick av hennes berättelse en ypperlig orsak att börja mobba mig och det var vad som skedde. Jag fick höra allehanda nedsättande kommentarer och degraderande "smeknamn" eftersom jag var flickan vars hjärna inte fungerade.

Jag tänkte att om jag klarar lågstadiet skulle mobbningen ta slut i högstadiet. Men när jag bytte skola kom de flesta från min gamla klass till samma skola och mobbningen fortsatte.

De nya klasskompisarna fick veta att jag var flickan som inte dög någonting till. De började också kasta efter mig allehanda okvädinsord utan någon uppenbar orsak. Bara att de såg mig var en tillräcklig orsak att säga något fult.

Hoppas på ljus framtid

Klassföreståndaren tog saken på allvar och försökte ingripa, men tyvärr hade hennes ord ingen effekt på pojkarna. Konstigt nog kände jag aldrig obehag vid tanken på att komma till skolan trots den ihärdiga mobbningen.

Utan att jag märkte det började jag se ner på mig själv. Nu efteråt märker jag att mitt självförtroende är dåligt och att jag till exempel har väldigt svårt att ta emot komplimanger. Jag vågar inte lita på att det kanske finns något fint i mig.

Det kommer att vara en lång process att jobba upp mitt självförtroende, det vet jag. Men jag är villig att försöka, för allt det där är bakom mig nu och jag vill tänka att framtiden är ljus.

Jessica
Mobbningen pågick 2004–2011.

Läs nästa berättelse: Lärarna gjorde det bara värre

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.