Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 28: Sjukdomen fick dem att spy galla över mig

En huvtröja hänger från en basketring.
En huvtröja hänger från en basketring. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Jessica gick igenom en allvarlig hjärnoperation. När hon återvände till skolan blev hon utpekad som flickan vars hjärna inte fungerade.

Så här skriver Jessica till #tadetpåallvar:

När jag föddes drabbades jag av en hjärnblödning. Den ledde till att jag förlorade en del av muskelkontrollen. I samma veva drabbades jag av en sjukdom som kallas hydrocephalus, ett tillstånd då cerebrospinalvätskan blir kvar i huvudet istället för att flöda ut i kroppen.

jag är villig att försöka, för allt det där är bakom mig nu och jag vill tänka att framtiden är ljus.

Jag fick en slang inopererad i huvudet för att denna såkallade shunt skulle transportera vätskan vidare. Jag har genomgått en hel del operationer när shunten fått något fel och det var vad som hände när jag var 9 år.

Jag hade under en längre tid haft olika symptom och uppsökt läkare, men läkarna diagnosticerade det som migrän utan att göra undersökningar. I augusti 2004 sprack slangen och det resulterade i att jag låg medvetslös på sjukhus i flera veckor.

Förolämpade utan orsak

Min mor berättade om mitt tillstånd i skolan medan jag låg på sjukhus. De flesta i klassen fick av hennes berättelse en ypperlig orsak att börja mobba mig och det var vad som skedde. Jag fick höra allehanda nedsättande kommentarer och degraderande "smeknamn" eftersom jag var flickan vars hjärna inte fungerade.

Jag tänkte att om jag klarar lågstadiet skulle mobbningen ta slut i högstadiet. Men när jag bytte skola kom de flesta från min gamla klass till samma skola och mobbningen fortsatte.

De nya klasskompisarna fick veta att jag var flickan som inte dög någonting till. De började också kasta efter mig allehanda okvädinsord utan någon uppenbar orsak. Bara att de såg mig var en tillräcklig orsak att säga något fult.

Hoppas på ljus framtid

Klassföreståndaren tog saken på allvar och försökte ingripa, men tyvärr hade hennes ord ingen effekt på pojkarna. Konstigt nog kände jag aldrig obehag vid tanken på att komma till skolan trots den ihärdiga mobbningen.

Utan att jag märkte det började jag se ner på mig själv. Nu efteråt märker jag att mitt självförtroende är dåligt och att jag till exempel har väldigt svårt att ta emot komplimanger. Jag vågar inte lita på att det kanske finns något fint i mig.

Det kommer att vara en lång process att jobba upp mitt självförtroende, det vet jag. Men jag är villig att försöka, för allt det där är bakom mig nu och jag vill tänka att framtiden är ljus.

Jessica
Mobbningen pågick 2004–2011.

Läs nästa berättelse: Lärarna gjorde det bara värre

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser