Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 3: Därför mobbade jag

Papper och pennor ligger i en vattenpöl.
Papper och pennor ligger i en vattenpöl. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Jag ville egentligen inte umgås med min klasskamrat. Det började med undanflykter för att inte träffas, sedan började jag sprida lögner. Jag hade blivit en mobbare, skriver signaturen Anonym.

Jag mobbade en person i lågstadiet. Jag tänker ofta på det och kan ibland må riktigt dåligt. De som mobbar har ju ingen själ. Jag har ofta också försökt förstå varför det blev så.

Grunden till hela problemet ligger ju hos de som mobbar, hos sådana som jag.

Vi var ganska få på klassen. Kanske var det därför som det blev vissa spänningar, då alla skulle välja sina bästa vänner. Jag och hen bodde ganska nära varandra och hade samma hemväg. Hen var nästan varje dag hos mig, för hens föräldrar kom sent hem.

Ibland umgicks vi även på veckosluten. Hen dök bara upp och så var det bara att leka. Jag minns att jag ibland inte riktigt förstod hen, vi var i grunden ganska olika. Olika intressen, olika personligheter. Jag trivdes allt mindre i hens sällskap.

Insåg att jag mobbade

Så började jag hitta på undanflykter, orsaker till att hen inte kunde komma till mig efter skolan. "Jag har träningar, jag ska bort". Jag började gå till andra vänner i smyg, bestämde träffar med andra bakom hens rygg. För jag var rädd att hen också skulle komma om hen fick reda på det.

Snart började jag tala illa om hen, så jag säkert skulle ha mina andra vänner i fred. Jag var så glad att jag slapp hen och nöjd över hur jag löst det hela. Så en dag fick jag tala med skolpsykologen, och hen tittade på mig och sa: "Det här är mobbning". Jag brast i gråt och där tog allt slut.

Så jag bet ihop och vi umgicks till högstadiet. Jag minns att jag önskade att hen skulle välja ett annat gymnasium, men vi gick även gymnasiet ihop. Idag umgås vi inte alls, vilket jag skäms över. Som vuxna har våra olikheter naturligt bidragit till att vägarna skiljts åt. Jag skäms över det, men jag mår faktiskt mycket bättre nu då jag får välja mina vänner själv.

Hur tänker mobbarna?

Ingen vuxen umgås frivilligt med någon den inte riktigt tycker om. Jag tror det är det som även får barn att börja mobba. De vet inte hur de ska göra då de märker att de inte tycker om att leka med en viss person. De vet inte alltid att man måste kunna respektera och umgås med varandra, men att man inte behöver tycka om alla och att man då måste visa det på rätt sätt.

Även om mobbningsoffer har mycket att berätta och delge om mobbning som kan bidra till att förstå hela fenomenet, tycker jag att oftare man borde fråga hur de som någon gång mobbat tänkt och varför de gjort som de gjort. Grunden till hela problemet ligger ju hos de som mobbar, hos sådana som jag.

Anonym
Mobbningen pågick på 1990-talet.

Läs nästa berättelse: Smärtan låg strax under ytan

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.