Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 32: "Fläsktroll" stod det om mig på nätet

En mobiltelefon fotar en lapp med texten "hora".
En mobiltelefon fotar en lapp med texten "hora". Bild: Yle / Peter Sjöholm hora

Det var hemskt att hamna utanför i en liten byskola. Men när mobbningen flyttade till nätet blev det så mycket, mycket värre, berättar Cecilia.

Så här skriver Cecilia till #tadetpåallvar:

Plötsligt hittade jag en tråd som handlade om mig. Fyra pojkar i klassen över mig hade startat en tråd där folk fick skriva skit om mig.

Det började redan i dagis. Att växa upp på en liten ort är inte alltid så lätt. Min årskull bestod av tre flickor och en pojke. I sju år, i förskolan och sedan i lågstadiet, var jag den som aldrig fick vara med. Jag hade inte de rätta kläderna, intressena och så var jag för ful.

Jag kommer inte exakt ihåg hur många år det gick innan mina föräldrar förstod att allt inte stod rätt till. De kontaktade skolan, men skolan nekade till att det skulle finnas någon form av mobbning i deras skola – trots att de nog visste hur det låg till. I en skola med knappt trettio elever har man nog väldigt bra koll på vad som händer i såväl klassrummet som utanför det.

Lättnad byta skola

Det gick ett år till och det blev inte bättre. Mobbarnas föräldrar kontaktades av mina föräldrar, men även de förnekade att deras "fina flickor" var mobbare. Så mobbningen fortsatte dag efter dag, och år efter år.

Så kom äntligen dagen när vi gick ut sexan och den dagen har etsat sig fast i minnet. Jag minns att jag hade på mig en knälång rödrutig klänning och vita skor med klack. Jag kände mig lätt som en fjäder. Kroppen som i så många år vägt flera ton var som bortblåst.

När jag några timmar senare hade fått betyget i handen, for vi hem. Vi for hem utan att säga hejdå eller att tacka. Tacka lärarinnorna för vaddå?

Nätmobbning utan orsak

Sommaren gick och det blev dags att börja högstadiet. Där fick jag många nya vänner och allt var tipp topp tills en kväll när jag loggade in mig på Mirc. Det var ett chattforum med i olika "grupper" eller "trådar". Plötsligt hittade jag en tråd som handlade om mig. Fyra pojkar i klassen över mig hade startat en tråd där folk fick skriva skit om mig.

Det konstiga var att jag aldrig hade talat med killarna, bara sett dem i skolan. Jag blev kallad allt möjligt: "träsktroll", "fläskäpple" och så vidare. När jag konfronterade dem och frågade vad jag hade gjort och vad de hade emot mig kom svaret snabbt: "Ingenting, vi bara hatar dig och du är så jävla ful" åtföljt av skrattande smilisar.

Jag grät mig till sömns många kvällar på grund av deras kommentarer. Detta pågick i ungefär ett halvår innan killarna tröttnade och stängde ner "tråden". Jag berättade aldrig detta för någon, inte ens för mina bästa vänner, för jag trodde det var mig det var fel på.

Jag hade inte de rätta kläderna, intressena och så var jag för ful.

Vågar tro på framtiden

I år är det exakt tjugo år sedan jag för första gången fick höra att jag var för ful för att få vara med. Fulheten har varit den röda tråden genom alla år av mobbning.

Ännu idag kan jag inte älska mig själv för den jag är och hur jag ser ut, men jag jobbar på det. Jag vill, och kommer, att en dag kunna titta på min egen spegelbild och känna att jag duger!

Cecilia
Mobbningen pågick 1994–2002.

Läs nästa berättelse: Det kunde ha slutat så mycket värre

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.