Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 33: Det kunde ha slutat så mycket värre

Ensam ung person på en gata.
Ensam ung person på en gata. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Jag började röka och dricka, struntade i att komma hem i tid på kvällen. Jag ville fly från mobbningen och bli någon annan, skriver signaturen Anonym.

Jag närmar mig trettio och har jag börjat acceptera mig som den jag är. Varför ska man behöva göra och säga som alla andra för att passa in i systemet?

"Se där kommer lilla tjockisen rullande med mammas gamla skjortor!" och högljutt skratt efteråt.

Det började i lågstadiet. Jag var annorlunda, bodde längre ifrån skolan än alla andra. När jag lekte med någon slutade det alltid med att något frågade de andra: "Varför leker du med hon där? Hon är ju så konstig, ful och fet?" I slutet av lågstadiet fick vi berätta vilka fyra personer vi gärna ville ha på samma klass i högstadiet. Jag valde dem jag kände mig mest bekväm med. Men ingen valde mig.

I början av högstadiet var jag ivrig på att lära känna nya människor, folk som man aldrig sett förut. Nya vänner! Jag var nöjd att jag fått en nystart.

Men när man inte hade de modernaste kläderna eller var den snyggaste var man ett lätt mobbningsoffer. "Se där kommer lilla tjockisen rullande med mammas gamla skjortor!" och högljutt skratt efteråt. "Äckliga fetto, du stinker och är ful". "Ingen vill vara med dig och din grisnäsa".

Mina vänner ville inte umgås med mig för att de inte själva skulle bli mobbade.

Blev en annan person

Jag blev en person som inte var jag. Jag försökte passa in i systemet. Jag ville vara en av de tuffa och började umgås med fel folk. Jag började hänga på stan, sket i mina föräldrars hemkomsttider, började röka. Vi började också dricka. Efteråt har jag tänkt att det var tur att jag hade förstånd att hålla mig borta från tyngre grejer.

Ångesten gjorde att skolan gick åt helvete. Jag gjorde aldrig läxorna, orkade aldrig höra på vad som sades, kom nätt och jämt igenom alla prov. Efter mina galna år i högstadiet visste jag inte vad jag ville bli. Vart skulle jag söka med mitt dåliga betyg?

Jag började i en skola, hoppade av. Började i nästa, hoppade av. I den tredje kämpade jag mig igenom de tre åren. Ingen ville vara min vän. Samma igen: "Du är konstig", "äcklig", "inte tillräckligt fin", "inte tillräckligt modern". Jag klarade utbildningen med helt okej resultat, men känslan att jag inte kan något var stark.

Jag ville vara en av de tuffa och började umgås med fel folk. Jag började hänga på stan, sket i mina föräldrars hemkomsttider, började röka. Vi började också dricka.

Går inte att filtrera som barn

Nu jobbar jag inom branschen och jag kan säga att jag är bra på det jag gör. Idag känner jag att jag borde ha låtit mobbningen gå in igenom ena örat och ut genom det andra. Men det kan man ju inte veta som barn.

Nuförtiden är jag relativt stark. Jag har hem, en pojkvän och några få nära vänner. Men alltid nu som då känner jag ångesten komma krypande. Det kunde ha slutat värre. Ärren har jag kvar med mig resten av livet. Men jag har ett liv.

Anonym
Mobbningen pågick över tio år under 1990- och 2000-talen.

Läs nästa berättelse: Jag blev mobbad av min klasslärare

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.