Henrika blev ett högstadiegängs allmänna roskkorg. Men efter ett år fick hon nog och gav tillbaka med samma mått. Men gör det också henne till en mobbare?
Så här skriver Henrika till #tadetpåallvar:
Blyg som jag var, men kär så sade jag det, tyst. Jag älskar dej. Han ville höra det högre, så jag sade det högre och då började han gapskratta.
Allt började då jag började sjuan i högstadiet. Jag gick i en ganska liten skola med cirka 100 elever. I lågstadiet blev jag aldrig mobbad men allt ändrades i högstadiet. Jag var blyg. Tyst av mig. Klädde mig som alla andra och hade några vänner. Därför förstår jag inte varför de valde mig, jag var som alla andra. Det var inget avvikande med mej.
De var ett gäng på klassen över mej som gjorde mej till en allmän roskkorg. Jag blev kallad hora, ful, och äcklig. I matkön kunde de skuffa mig, skrika åt mig och skrämma mig. Dagligen var det något nytt som gänget hittade på för att trycka ner mej. Det var både pojkar och flickor i gänget, men flickorna var värst.
Flirten var en fälla
Du är inte ensam – #tadetpåallvar
- Läs fler berättelser om mobbning
- Följ Svenska Yles öppna granskning på svenska.yle.fi/tadetpaallvar
En av pojkarna började skicka textmeddelanden åt mig dygnet runt. Om hur han tyckte att jag var fin, söt och snäll. Jag blev kär, men det var ju just det som han ville. Jag kommer aldrig att glömma den lördag kväll på sjuan då jag talade i telefon med honom. Han ville att jag skulle säga högt åt honom om jag älskade honom.
Blyg som jag var, men kär så sade jag det, tyst. Jag älskar dej. Han ville höra det högre, så jag sade det högre och då började han gapskratta. En av gängets flickor slet telefonen av honom och hånskrattade. Sedan berättade hon segerlystet att det var bandat.
På måndagen visste alla om det i skolan. Jag har aldrig känt mig så ensam som då. Mobbningen fortsatte hela sjuan och ännu en tid under åttan, men i det skedet hade jag börjat få tillräckligt. Jag började bråka tillbaka, men då blev allt bara värre. Jag till och med blev en mobbare själv.
Allt blev ändå bättre på nian då mobbarna bytt skola. Men hur har det påverkat mej i dag? Idag är jag 22 år gammal och har ännu svårt att lita på människor. Jag har en pojkvän sedan sex år tillbaka och tur var har jag flera goda vänner som stått vid min sida under den här perioden. Men det som ändå gör mig påmind ännu idag är att en av flickorna som mobbade mig är min nuvarande pojkväns syster.
Henrika
Namnet är fingerat.
Mobbningen började 2005.
Läs nästa berättelse: Jag borde ha sökt hjälp
