Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 40: Jag kan inte lita på män

Ensam ungdom sitter på golvet.
Ensam ungdom sitter på golvet. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Under flera år förträngde Katarina sin gymnasietid. Nu ploppar killarnas blickar, hånskratt och elaka ord upp. De har lämnat spår som gör att intimitet och långa förhållanden är svåra. Katarina tror att hon aldrig kommer att få barn.

Så här skriver Katarina till #tadetpåallvar:

Jag brast ut i gråt och sprang därifrån, tårarna sprutade och jag ville bara fly. Jag var alldeles utmattad inombords. Jag gick gata upp och gata ner, jag orkade inte mera.

Jag var redan i lågstadiet utrustad med ett mycket dåligt självförtroende och var aldrig särskilt populär från första början. Detta är knappast ovanligt för lågstadietiden, jag minns inte lågstadietiden som så hemsk. Jag hade ändå alltid åtminstone en bästis, och även om mobbning mer eller mindre förekom där också, så har ändå inte just lågstadieåren etsat sig fast så djupt. De var väl inget jämfört med det som skulle komma.

Sund självkänsla hade skyddat

Under högstadietiden uppfattades jag antagligen som rätt udda och speciell för jag var dessutom hjärntvättad av en frikyrklig rörelse och trodde att man inte fick vara som alla andra: diskotek var syndigt, världslig musik var syndig och helst skulle man inte umgås med icke-troende.

Min impopularitet ökade allt mer hos pojkarna, och endast pojkarna. Inte heller i högstadiet behövde jag vara ensam, en bästis fanns alltid till hands och flickorna var i överlag accepterande mot mig. Men inte pojkarna, de tog alla tillfällen i akt att skratta åt mig och göra narr av mig.

Det verkliga helvetet började dock i gymnasiet. Den tiden överskuggar allt annat. Jag är övertygad om att en sund självkänsla hade skyddat mig, men något sådant hade jag aldrig haft. Jag var de "populära" pojkarnas hatobjekt, och samma mönster som hade pågått i högstadiet fortsatte, men nu var det värre.

Jag bröt ihop

Jag har förträngt så mycket, men sådana här minnen ploppar upp: Läraren frågar något i klassen och jag svarar, varpå pojkarna därbak börjar viska, skratta tyst och gör narr av mig. Jag går förbi ett gäng pojkar i korridoren. De pekar finger och börjar tala om mig, stirrar elakt och skrattar hånfullt.

Jag baktalades. Jag var ogillad för den jag var, inte för att jag hade gjort något eller någon illa. Mobbningen skedde i grupp, mötte jag någon av dem enskilt så blev jag ignorerad.

Mitt färskaste minne är ändå dagen, då jag bröt ihop. Jag var 16 eller 17 år då. Vi var på studieresa med gymnasieklassen i en annan stad. Strax innan vi skulle åka tillbaka började ett pojkgäng håna och göra narr av mig utanför bussen. En kastade dessutom något på mig och då hade jag fått nog.

Jag brast ut i gråt och sprang därifrån, tårarna sprutade och jag ville bara fly. Jag var alldeles utmattad inombords. Jag gick gata upp och gata ner, jag orkade inte mera. Min klasslärare, som gick och letade efter mig, råkade få syn på mig och han lyckades övertala mig att komma till bussen för alla väntade på mig.

Jag gick in i bussen medan jag fortfarande grät, och jag glömmer aldrig det allvarliga uttrycket i ansiktet på mina kompisar. De visste att nu är detta ingen lek längre. Han som hade kastat något på mig kom och bad om ursäkt. Jag vet inte om han förstod att detta hade varit droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var sönder. Jag orkade inte längre vara den som man fick baktala och håna hur som helst, och jag klarade inte ens av att försvara mig.

Långa förhållanden och intim närhet behärskar jag inte, jag känner mig tryggast ensam.

Min utveckling stannade av

Jag var ett instabilt vrak då jag gick ut gymnasiet. Jag började festa mycket för alkoholen fick mig att må bättre och gav mig självförtroende för stunden. Jag älskade att vara full. Jag blev lite rebellisk. Jag lämnade allt bakom mig och åkte utomlands genast då jag kunde, så fort som möjligt efter gymnasiet. Mycket hade kunnat gå illa eftersom jag var så instabil, och visst kom misslyckanden emot, men jag klarade mig och bodde utomlands i flera år.

Istället för att bearbeta de svåra åren förträngde jag dem mer och mer och utvecklade en skyddsmur omkring mig. Jag umgicks mycket med sådana som var yngre än mig. De var mera på samma nivå, för jag hade förlorat en massa år då jag inte hade mognat i samma takt. Jag levde inte under mobbningsåren. Jag visste inte ens vem jag själv var.

Jag höll tre mellanår innan jag började studera på yrkeshögskola i Helsingfors. Jag minns hur rädd jag var. Nu skulle jag igen vistas i skolmiljö. Första året gick dåligt, med min bakgrund och min självkänsla var det väl bäddat för svårigheter. Jag trivdes inte alls i min klass, kände ingen samhörighet och ville inte fortsätta.

På klassen fanns endast fem pojkar. Tre var självsäkra och populära typer, dessa hade jag mycket respekt för. Det var just den här typen av pojkar som hade hånat och mobbat mig tidigare. Dessa pojkar gjorde det dock inte, men likväl tog det lång tid för mig att klara av att slappna av.

Första pojkvännen fick mig att inse

Endast en i klassen visade tydligt ogillande gentemot mig och det var en som ironiskt nog var från samma stad som jag. Jag minns hur jag tappade kontrollen under ett föredrag (föredrag framför klassen har alltid varit tortyr och det är det nog för de flesta mobbningsoffer). Under detta föredrag i yrkeshögskolan tog min osäkerhet och nervositet så pass överhand, att jag började stamma och skaka och prata osammanhängande. Tjejen från min hemstad satt och flinade.

I dag har det kommit fram att hon också led av osäkerhet och att hon hade mobbat andra i högstadiet. Jag inser också i dag att osäkerhet finns överallt, oberoende av vilken yta som visas upp, också hos mobbare.

Jag är glad att jag hade styrkan och modet att fortsätta i yrkeshögskolan, trots att jag vantrivdes. Från och med andra året blev allt nämligen riktigt bra. För första gången kunde jag börja slappna av och trivas i skolmiljö och det var en helt underbar känsla! Jag kände lycka.

Jag fick också min första pojkvän, som förvisso inte höll mer än tre månader av olika orsaker, men det gav mig ändå en kick i självkänslan. Jag började inse att tydligen duger jag i alla fall hos någon av det motsatta könet.

Jag kommer antagligen inte att få barn, men om jag fick, skulle jag göra allt jag kan för att ingjuta en så god och sund självkänsla som möjligt i dem. Det är det bästa vapnet mot mobbning.

Intim närhet behärskar jag inte

En del mobbningsoffer påstår att de har blivit starka, men så känns det inte i mitt fall. Jag är mycket känslig och depressionsperioder och kämpar regelbundet med svackor i livsglädjen. Det är svårt att säga vad som har sina rötter i mobbningsperioden. Jag vet ju inte hur mitt liv skulle vara utan de där erfarenheterna. Ingen har ett perfekt liv.

Den mest uppenbara följden av min mobbning är dock helt klart den, att jag ännu inte i denna dag lyckas ha en sund relation till män. Eftersom mina plågoandar var pojkar, så har jag svårt att lita på män.

Den saken blir inte bättre av att jag har ett dåligt förhållande också till min pappa, jag har aldrig fått bekräftelse av honom, han var våldsam och oempatisk. Jag har med andra ord från första början, både hemifrån och i skolan, känt att jag är ogillad av det motsatta könet. Jag har försökt bearbeta detta med varierande framgång. Långa förhållanden och intim närhet behärskar jag inte, jag känner mig tryggast ensam.

Däremot har jag alltid känt att jag duger alldeles ypperligt som kompis. Jag upplevde aldrig direkt mobbning från flickor. Det fanns åtminstone alltid någon som ville vara kompis med mig. Jag kommer antagligen inte att få barn, men om jag fick, skulle jag göra allt jag kan för att ingjuta en så god och sund självkänsla som möjligt i dem. Det är det bästa vapnet mot mobbning.

Jag har inte velat bli bitter. Visst har livet också gett mig goda saker och jag försöker göra det bästa av min erfarenhet. Det är det enda jag kan göra.

Från att aldrig ha vågat säga ifrån så brusar jag nu upp väldigt lätt om någon tittar snett på mig. Jag accepterar helt enkelt inte offerrollen. I dagens läge är jag mycket uppmärksam på mobbning. Jag reagerar genast om jag märker sådant till exempel på arbetsplatser och då står jag minsann inte handfallen. Jag agerar.

Katarina
Mobbningen pågick som värst 1994–96.

Läs nästa berättelse: Ska jag säga förlåt?

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.