Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 41: Ska jag säga förlåt?

Klotter på en vägg.
Klotter på en vägg. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen svordom

Under flera år pågick mobbning i Saras klass. Av rädsla för att själv bli mobbad ingrep Sara inte. I dag ångrar hon sig och överväger att säga förlåt.

Så här skriver Sara till #tadetpåallvar:

I slutet av lågstadiet mobbades främst en pojke och en flicka i min klass. Det pågick med varierande intensitet under flera år och gick främst ut på utfrysning och att göra sig lustig på deras bekostnad.

Jag hoppas att offren i dag skulle kunna söka skadestånd för det skedda

Jag försvarade aldrig dessa offer men hörde heller aldrig till fangruppen av de mest aktiva mobbarna. Upplevde det mer som om jag själv var i skottgluggen och kunde bli ett potentiellt mobbningsoffer. Jag sköt ändå tillbaka så hårt att de aldrig lyckades med det.

Hade inte fått kalla läraren för hora

Den mobbade pojken bytte till sist skola. Jag brukar undra om flickan har fått men av mobbningen. Det måste ha varit rätt tungt för henne... Förstår i dag inte varför jag inte insåg att det var helt fel att behandla flickan så.

Framförallt förstår jag inte att lärarna kunde sopa det hela under mattan. Läraren vi hade skulle gå i pension och orkade kanske inte engagera sig mera. Kommer ihåg en gång när han som ledde mobbningen mot pojken kallade mej "hora" och läraren inte gjorde något åt saken.

Jag påpekade för vår lärare att mobbaren kom undan för att jag "bara" var en elev. En lärare skulle man inte ha fått kalla hora (på min tid). Ingen hjälp. Den gången han sparkade mig blev det hallå om det först då min mamma tog ordentligt tag i saken och började ringa runt.

Offren borde få skadestånd

Nästan tio år senare våldförde mobbaren sig på min dåvarande pojkväns bil, skadeståndet som rätten ansåg att mobbaren skulle betala är ännu obetalt.

Vad jag förstod hade skolan möten med föräldrarna för båda parter och försökte hitta en lösning. Känner inte till det här så noga, eftersom skolan inte blandade in klassen i sina försök att lösa problemet). Något slut på mobbningen blev det inte.

Jag hoppas att offren i dag skulle kunna söka skadestånd för det skedda.

Hoppas det har blivit bättre

Jag vägrar att ha något att göra med den mobbande pojken i dag men mina barndomsvänner är vän med honom. Jag vet att han kanske inte hade det så lätt hemma, men har ändå svårt att godta hans beteende.

Har funderat på om jag borde ta kontakt med offren och beklaga mig, men känns som att:

  1. Det skulle inte göra saken bättre, utan bara lätta mitt samvete
  2. Jag var ingen "huvudmobbare"

Jag hoppas verkligen att utvecklingen har gått framåt när de egna barnen ska börja skolan.

Sara
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1993–1996.

Läs nästa berättelse: Kollegerna generade då jag grät på mötet

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.