Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 43: Hemskt att inte få välja sin skola

Måltavla på betongvägg
Måltavla på betongvägg Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Mobbningen följde Sanna från byskolan till sista dagen i nian. I dag lever Sannas mobbare kvar i samma trakter och har kvar samma jargong medan Sanna själv är fri och har byggt ett eget liv.

Så här skriver Sanna till #tadetpåallvar:

Vill du att jag masserar din rygg? frågade hon som jag under många år kallade för vän. Jag var tacksam över förslaget och lade mig på mage på golvet. Hon satte sig på mig och istället för att massera, började hon slå hårt på mig.

Jag vet att jag inte är den enda som har väntat på gymnasievalet som en befrielse, som en utväg ur helvetet

Den andra typen som var med, som jag då också kallade för vän, satt bredvid och tittade skrattandes på. När tortyren var över var jag gråtfärdig men "vännerna" tyckte att jag var löjlig som reagerat så starkt. Det var ju bara på skoj.

Trodde mobbning hörde till

Jag har varit mobbad så gott som hela min skoltid. Det började i lågstadiet, och slutade först då jag började i gymnasiet, i en ny skola, med nya ansikten och ingen av de gamla mobbarna.

Många år trodde jag att det hörde till vardagen att vara mobbad och visste inte att det fanns en annan verklighet. Jag gick i en liten byskola med ca 25 elever och hörde (tyvärr) till de bästa eleverna i skolan. Det var inte acceptabelt. Jag var också den enda eleven i skolan som hade glasögon.

”Ett tacksamt objekt”¨

De få gånger jag ifrågasatte en vuxen varför jag blir mobbad fick jag som svar "du är ett tacksamt objekt". Det förstärkte ju enbart min bild av att jag har förtjänat att bli dåligt behandlad, att den är något jag ska acceptera.

Det tankesättet lider jag av ännu idag. Händer det något dåligt i min vardag har jag lätt för att säcka ihop och tro att jag förtjänar det och att jag straffas för något.

Mobbningen följde mig från byskolan till ett lite större lågstadium och därifrån till högstadiet. Det handlade om utfrysning, fysiska angrepp och psykiska påhopp. Jag har till och med varit med om en lärare som har mobbat mig.

Mobbarna kvar i samma gäng

Att börja i gymnasiet var en befrielse. Jag valde ett gymnasium som ingen av mobbarna hade sökt till, eller för den delen ens hade kunnat komma in till.

Att inte kunna välja vilken skola man går i förrän gymnasiet tycker jag är hemskt. Om jag hade kunnat, skulle jag ha bytt skola redan vid högstadiet. Då hade jag inte varit tvungen att träffa mobbarna som bodde i samma skoldistrikt. Men nu hade någon annan bestämt mitt öde.

Jag vet att jag inte är den enda som har väntat på gymnasievalet som en befrielse, som en utväg ur helvetet.

Skulle jag då ändra på mina upplevelser om jag fick en möjlighet att gå tillbaka? Aldrig. För hellre är jag den som varit mobbad, än den som varit så osäker att den har känt sig tvungen att mobba.

De som mobbade mig hänger ännu också kvar i samma trakter, i samma gäng och har samma jargong. Jag har gått min egen väg och byggt mitt eget liv och behöver inte söka bekräftelse från andra.

Sanna
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick från lågstadiet till och med högstadiet.

Läs nästa berättelse: Mobbning på mentalvårdscentralen

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.