Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 44: Mobbning på mentalvårdscentralen

Exitskylt.
Exitskylt. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Mobbning var så vanligt under Nancys skoltid att hon invaggades i tron att mobbning hör till. När Nancy fick sitt första jobb och en äldre kollega började racka ner på henne insåg hon inte vad som pågick.

Så här skriver Nancy till #tadetpåallvar:

I mitt liv har det så gott som alltid funnits mobbning på ett eller annat sätt. Jag mobbade själv på lågstadiet för att sedan skydda min egen mobbare i högstadiet och till sist falla offer för arbetsplatsmobbning.

Hon var också avundsjuk för att de manliga patienterna visade mera intresse för mig än för henne

I högstadiet blev min tidigare mobbare utsatt för mobbning utan att lärare och vuxna ingrep. Det resulterade i att hen en dag i gymnasiet inte längre stod ut och steg upp för att aldrig återvända.

Jag kan nu se att mobbning tolererades under min uppväxt, det var som en del av livet. De svaga skulle falla undan, de starka överleva. Det budskapet gavs vi högstadieelever indirekt eftersom ingen ingrep i mobbningen.

Därför är det ingen överraskning att jag som nybliven utexaminerad närvårdare, nyss fyllda nitton, ansåg att mobbning var något som förekom. Man skulle visa sig stark vad som än hände.

Mentalvårdarens hackkyckling

Jag var den yngsta mentalvårdaren och nyanställd på den lokala mentalvårdscentralen med intagningsavdelning. Med i bagaget hade jag goda betyg och eventuellt hade man höga förhoppningar om mig.

På arbetsplatsen fanns en mentalvårdare som först visade sig trevlig men som sedan började angripa mig verbalt så fort hon fick tillfälle. En gång ropade hon i korridoren att chefen hade anställt mig med höga förhoppningar på att jag skulle bidra till förändringar på rehabiliteringsavdelningen men att jag dittills inte lyckats med det.

Hon var också avundsjuk för att de manliga patienterna visade mera intresse för mig än för henne. Hon hojtade högt på kaffepausen, pekade på mej och undrade vad patienterna såg i mej som var så mager.

Erkände inte att jag mådde illa

Jag kommer också ihåg ett större möte med personer i ledningen och all personal. Plötsligt riktades en fråga mot mig varpå mentalvårdaren utropade: "Se hon blir alldeles röd i ansiktet".

Ung som jag var trodde jag att det här hörde till och eftersom det skedde inom psykiatrisk arbetsplats förstärkte det tron på att det var acceptabelt.

Jag erkände aldrig för mig själv att jag mådde dåligt. Jag skulle ha fått jobba kvar där men när tillfälle gavs att fortsätta studera så hoppade jag på det tåget.

Så här efteråt har jag förstått att det var en flykt. Jag fullföljde aldrig studierna.

Hur jag blev bemött som nyutexaminerad närvårdare satt sina spår. Jag har många gånger efteråt funderat över vad jag skulle säga till den där människan om jag mötte henne igen.

I mitt nuvarande yrke handleder jag ofta unga människor och det skulle aldrig falla mig in att behandla dem så dåligt som jag blev behandlad.

Nancy
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1996.

Läs nästa berättelse: Anton mobbades för att han kom från Finland

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.