Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 46: Fy fan vad du är ful

Närbild av läppglans som dras över läpp
Närbild av läppglans som dras över läpp Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen läppglans

”Ful” var det vanligaste ordet Katja fick höra i högstadiet. För att slippa matrasten stod hon ensam på parkeringen och åt kalla 40-centshamburgare. Tolv år av mobbning har gett Katja social fobi.

Så här skriver Katja till #tadetpåallvar:

Usch. Var skall jag börja?

Jag kommer från en familj där alla har blivit mobbade någon gång under sin livstid.

I lågstadiet fick jag vara rätt så ifred. På ettan stal en flicka mina saker och bet mig i armen. Min bästa vän gav vändagskort åt alla andra förutom mig. Tvåan, trean och fyran gick bra. På femman började min bästa och enda vän som var ett år äldre frysa ut mig. Hon pratade skit om mina kläder, menade att jag borde sminka mig och förnedrade mig.

Nå, visa vad du kan då! Du kan visst ingenting!

Jag kommer ihåg att hon ville spela korgboll på rasterna och tog med en flicka som hon pratade illa om. Vi spelade på tre man hand, de två mot mig.

Hennes plan var att få mig att må skit – vilket hon lyckades med. Jag förlorade förstås varje gång. Hon skuffade mig med armbågarna och sade: ”Nå, visa vad du kan då! Du kan visst ingenting!”. Vi hade varit bästisar i sju år, jag bröt kontakten när hon började högstadiet. Vi blev kompisar efter ett års paus. Hon vågade aldrig mera behandla mig illa efter det.

Högstadiet = mobbning

I högstadiet började den värsta skiten. På sjuan hade vi en superpopulär tjej i klassen, känd bland alla som mobbare också. Hon lekte att hon var min vän och berättade sedan åt hela skolan om mig, förstås förvrängde hon ju allting och förlöjligade mig.

Jag började sminka mig på grund av grupptryck. Jag fick både glasögon och tandställning samma år, så ni kan bara föreställa er hur det gick för mig… Det vanligaste ordet jag fick höra var: ”FUL!”. Ibland kallade killarna mig även hora. Jag förstod aldrig hur de två orden gick ihop.

Jag var jättemycket borta från skolan på grund av att jag var deprimerad och hade ångest

De två största mobbarna i skolan tog alltid chansen att kasta några ord i ansikte på mig. Jag kommer alltid ihåg dessa:

  • ”Hej du! Titta hit! …Fy fan, vad du e ful!”
  • ”Ta foto på henne, men se till att glaset (linsen) inte spricker!”
  • ”Du ser helt okej ut, kapa huvudet bort bara först.”
  • ”Se dig i spegeln.”
  • ”Du är för liten, för ful…”

Blickar, viskningar och skratt var också vanliga. Tjejer sysslade med att frysa ut och prata bakom ryggen på mig.

Jag hade inte en enda riktig kompis i högstadiet. Ingen i klassen ville ha någonting med mig att göra. Även de som borde ha varit mina "vänner" från lågstadiet gick till exempel på bio utan att be mig komma med och pratade om det högt framför mig nästa dag.

Räknade dagarna till skolavslutningen

Mina "vänner" utnyttjade mig även ekonomiskt för att få till exempel godis. När vi hade gymnastik, var omklädningsrum nummer åtta för alla utfrysta. Där satt jag och blev kritiserad för att jag hade fula och ”fel” bh:n. Jag vågade aldrig gå i duschen efter jumpan.

Tjejerna kritiserade mig alltid. Om jag hade kort pannlugg, så skulle jag ha lång. Om jag hade lång pannlugg, så skulle jag ha kort. Det här gällde även mobiltelefoner och kläder. Jag räknade dagarna tills allting skulle ta slut och höll mig under jorden.

Under högstadieåren var det också en vuxen som tryckte ner mig nästan varje dag, kallade mig korkad och dum. Jag hade betygen på topp, i alla fall i lågstadiet, i högstadiet var jag glad om jag kom igenom. Dum var jag inte, det visste jag.

Skolkade för att få vara i fred

Mobbningen ledde till att jag fick allvarlig social fobi och slutade lita på folk. Jag blev deprimerad och rädd för alla människor. Jag blev också väldigt självdestruktiv. Jag åt nästan ingenting, vågade inte gå till matsalen i skolan. Jag var ensam och åt kalla 40-centshamburgare på matrasten på en avskild parkeringsplats.

Lapp med ordet fetto klistrad på ett skolskåp
Lapp med ordet fetto klistrad på ett skolskåp - (Copyright: Yle / Eva-Maria Koskinen) Lapp med ordet fetto klistrad på ett skolskåp Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Lärare försvarade mig aldrig. Jag var jättemycket borta från skolan på grund av att jag var deprimerad och hade ångest. En dag gick jag hem sju kilometer i snöstorm för att jag fick sådan ångest av att vara i skolan. På nian var jag borta varje torsdag och fredag under hela maj månad. De kontaktade aldrig mina föräldrar om saken. Kanske var det deras sätt att visa att de bryr sig? Inte vet jag.

Värd 20 cent på slavdagen

Gymnasieåren gick bättre. Folk nöjde sig med att viska, ge blickar och ignorera mig. Jag fick kompisar som hjälpte mig. Jag blev också kompis med alla ”outcasts”. Något som jag inte hade mött förut var lärare som mobbade… Jag hade en lärare som verkade ha något personligt emot mig och hon gjorde ibland livet surt åt mig med spydiga kommentarer och blickar.

Jag led fortfarande mycket av min sociala fobi, mådde psykiskt väldigt dåligt. En dag satt jag sex timmar inlåst på toaletten i skolan. Om det hände något speciellt i skolan, grät jag av panik och vägrade att gå. Skippade skolan en vecka på grund av den så kallade slavdagen. (Förstaårselever stod på en scen och såldes bort för att vara slavar åt sina inköpare.) En del såldes för två till 40 euro. Jag såldes för 20 cent. Jag fick veta vad jag är värd…

Andra året i gymnasiet bröt jag ihop och tänkte sluta. Jag kom nog tillbaka, fastän en lärare tyckte att det inte skulle bli någonting av mig.

Två nya bästa kompisar

Efter gymnasieåren började jag i yrkeshögskola för att studera turism. Där fortsatte samma mönster med utfrysning, ignorering, viskningar och skratt. En tjejgrupp pratade skit om alla. Jag hamnade igen utanför. Klasstämningen var urkass. Jag slutade samma höst som jag började.

Jag bytte yrkeshögskola och började studera till socionom. Jag är väldigt rädd när jag kastas in i nya situationer och skolstart är bland det värsta jag vet. (Fick ångest redan när jag blev intagen)

Jag gick emot alla mina rädslor och kämpade med att vara social. Jag var skiträdd, men ingen märkte det. Första året gick bra och alla tyckte att jag var trevlig och snäll. Jag kan prata med de flesta i klassen och som tur har jag fått två bästa kompisar som är snälla, omtänksamma och som jag faktiskt kan lita på. De ger mig en chans, stöder och ser mitt riktiga jag. Tyvärr, så kan man fortfarande se exkludering i skolan, men den är inte lika stark.

Jag lider fortfarande av social fobi. Ibland känner jag mig värdelös, ful och utanför. Jag har fortfarande svårt att lita på människor, så jag har ganska höga murar runtomkring mig. De flesta verkar inte förstå hurdan skada de kan åstadkomma när de mobbar.

Katja
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1996–1997, våren 2002, 2003-2010, 2012–2014.

Läs nästa berättelse: Bestulen på självsäkerhet

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.