Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 47: Bestulen på självsäkerhet

Flicka sitter inne på toaletten med nerböjt huvud. Någon har ritat en kyrkbåt i badrumsspegeln.
Flicka sitter inne på toaletten med nerböjt huvud. Någon har ritat en kyrkbåt i badrumsspegeln. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Viveca fick telefonsamtal från grannkommunen och blev kallad hora, äcklig och ful. Efter panikattacker, psykologhjälp och en flytt mår hon bättre. Hon klarar nu av att stå upp för sina egna åsikter.

Så här skriver Viveca till #tadetpåallvar:

Jag var mobbad i lågstadiet och en liten del av högstadiet. I min skola var det mest utfrysning som gällde, men på veckosluten ringde folk till mig från en annan kommun. De kallade mig för hora och påstod att jag var äcklig, ful och hemsk. De sade att jag borde gå och dö, att ingen skulle sakna mig.

Jag hade massor av panikattacker, de kom i skolan och hemma.

Jag var skeptisk till att berätta för mina föräldrar. Jag kände mig ensam och till slut kändes det som jag inte var värd att leva. Själmordstankarna fanns i bakhuvudet.

Från ångest till nya vänner

De började även ringa mig på vardagarna, till slut även till hemtelefonen. Först då vågade jag berätta för min pappa, vad som hade pågått i en så lång tid. Han var "glad" att jag berättade det för honom, själv kände jag mig misslyckad.

Tiden gick och samtalen minskade men sorgen jag kände inom mig bestod. Jag gick och pratade hos en psykolog i många år. Jag hade massor av panikattacker, de kom i skolan och hemma. Jag hade ångest. Visst fanns det dagar då jag mådde bra också men mest mådde jag dåligt.

Jag bestämde mig för att flytta till en annan stad under studietiden. Jag var aldrig blyg fastän folk mobbade mig och jag var aldrig rädd för att lära känna nytt folk. Jag fick många nya vänner.

När de frågade mig hur jag vågade lämna min familj i Södra Finland och flytta till Österbotten, så berättade jag hela min historia.

Vuxna ska ge barn säkerhet

Idag är jag 22 år, jag bor med min man och min lilla son i ett egnahemshus. Jag mår hur bra som helst, och jag vet att det som inte dödar mig, gör mig starkare.

Visst är jag fortfarande osäker som person. Mobbningen tog ifrån mig min självsäkerhet. Oftast vänder jag kappan efter vinden men det finns också dagar då jag vågar säga vad jag tycker.

Om jag hör någon som mobbar, har jag inget problem med att gå emellan och säga till. Ingen borde behöva gå igenom det jag och många andra har fått stå ut med.

Jag kommer alltid minnas hur det kändes, vad jag tänkte, vad de sa och vad de tog ifrån mig. Många vuxna säger till sina barn "låt det gå in genom ena örat och ut genom det andra". Så kommer jag aldrig säga till min son om han kommer hem och säger att han blir mobbad. Eller i värsta fall, om någon förälder ringer mig och säger att min son mobbar deras barn.

Ta tag i saken! Är det inte det vi (unga)vuxna är till för, att ge säkerhet till våra och även andras barn? Vi kan påverka framtiden.

Viveca
Mobbningen pågick 2002-2007.

Läs nästa berättelse: Jag lär mig småningom gilla människor

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.