Den sexistiska och sexualiserande mobbningen skadade mitt förhållande till sig själv och omvärlden. Pojkgängets trakasserier har gjort det svårt att förhålla mig till män även som vuxen, skriver signaturen Anonym.
Jag blev systematiskt horförklarad i högstadiet. Det var ett gäng pojkar som bestämde sig för att jag var ett lämpligt offer och de lyckades förstöra inte bara min högstadietid, utan också mina framtida relationer med män.
Rasterna var en plåga. De kom fram till mig och pekade på mig, skrattade åt mina kläder och mitt smink, skämtade om min sexualitet (jag hade ju knappt någon då!) och kallade mig för ”lesbisk kossa”, ”hora”, och allt möjligt annat. Och jag var inte den enda.
Pojkmobbarna kan bara glida genom livet medan vi flickor får kämpa som fan med att inte helt styras av sådana, i grunden helt onödiga rädslor.
Efteråt har jag insett att också de populära tjejerna blev mobbade av det här pojkgänget, fastän jag inte såg det då eftersom jag fanns lägst ner på rangskalan och avundades dem högre upp. Jag utsattes inte för några övergrepp, men det är inte uteslutet att det hände andra, fast det hade varit helt otänkbart att tala om i mitt högstadium.
Inte den enda flickan
När jag många år efteråt talat med några av mina klasskamrater har jag fattat att nästan alla tjejer var utsatta. Mitt pubertala kvinnliga självförtroende (som fram till dess varit helt ok, faktiskt) krossades totalt av att pojkarna tilläts tala fult till och om alla tjejer på skolan.
Varje gång man gick förbi "deras plats" var man skiträdd. Vad svarar man när någon skriker åt en att man är fet och äcklig? Det hjälper inte att vara smart och säga något fräckt tillbaka, för det är inte din hjärna som får kritik, det är din flickkropp. Varje dag. Något nytt fel på ens kropp.
Du är inte ensam – #tadetpåallvar
Ledde till övergrepp
Hur det kändes? Som mobbning gör. Jag hade blivit retad tidigare också, men den mobbningen som handlade om att jag var en ”dålig flicka”, ”en lesbo”, ”en vittus man”, ”en äcklig menshora”, ”en kossa”, ”en fitta” – den var på något sätt värre. För jag kunde inte göra något åt den. Vad gör man åt sin flickkropp? Man är ju född i den och kommer inte undan.
Ingen ingrep då det hände. Det ansågs helt naturligt att pojkar ska få vara sexistiska och ropa saker om tjejers kroppar över hela skolgården. Vi flickor skulle bita ihop och "ta det som en komplimang”, ”kärlek börjar med bråk". "Han är säkert kär i dig", sa också mina föräldrar.
För mig ledde den här acceptansen till att jag senare kom att gå med på saker jag som vuxen inser att var övergrepp. Jag trodde det var normalt, att jag inte var värd mer i mäns ögon och att om någon ville tafsa på mig var det snarast att betrakta som en ynnest eller en present. Och tjejerna tog efter för att ställa sig in hos det dominanta pojkgänget. Att försvara någon hade bara gjort en till en ännu äckligare hora.
Sexualisering kör över respekt
I dag minns nog knappast någon av pojkmobbarna att de över huvudtaget sade något, åtminstone inget fel för det var så normalt. De kan bara glida genom livet medan vi flickor får kämpa som fan med att inte helt styras av sådana, i grunden helt onödiga rädslor.
”dålig flicka”, ”en lesbo”, ”en vittus man”, ”en äcklig menshora”, ”en kossa”, ”en fitta” – den var på något sätt värre. För jag kunde inte göra något åt den. Vad gör man åt sin flickkropp?
Varje gång jag hör någon säga att "pojkar är nu bara sådär" brister mitt hjärta för alla flickor som blir mobbade för att vuxna inte säger till när pojkar beter sig asigt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att flickor i dag har det bättre och att lärare nuförtiden begriper hur hemskt det är att jämt sexualiseras i den miljö som ska vara en trygg plats (för många den enda trygga platsen) där alla döms enligt förmåga och där respekt är viktigt.
Jag fattar nog att det är svårt att arbeta emot sådan här könad mobbning. Hela vår kultur typ bara skriker att det är okej att se på flickor som objekt och att det är flickors jobb att vara snygga och sexiga och att tjejer ska behaga killar.
Lärarna rädda att ta i
Antagligen är det inte bättre i dag, utan värre. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är i dag med selfies och snapchat. Min mobbning upphörde när jag började gymnasiet och stora delar av killgänget fortsatte till andra skolor, men internet sover ju aldrig och de kan alltid hitta dej där...
Först nu har jag förstått att det inte är normalt och att alla män inte är som pojkar som tilläts styra hela skolan då. Lärarna måste ha varit skraja för att utmana pojkarna, eller så tyckte de kanske helt enkelt inte att det var ett problem. Jag hoppas verkligen att det inte var så.
Sexistisk, sexualiserande mobbning måste tas på allvar – den förstör så himla mycket. Om föräldrar, lärarna och annan skolpersonal inte har resurser till att tala om den här sortens mobbning eller känner att de vet hur de ska ingripa måste de få det. För kärlek börjar fan inte med bråk och glåpord, den börjar med vanlig, medmänsklig respekt.
Anonym
Mobbningen pågick 1999–2002.
Läs nästa berättelse: Kändes värre än det låter
