Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 51: Vi lärare måste ta tag i mobbningen

Ung person står på trappa.
Ung person står på trappa. Bild: Yle / Peter Sjöholm grupptryck

Jag blev mobbad under flera år i grundskolan. Men de lärare som kände till det lyfte knappt ett finger för att verkligen sätta stopp för det, berättar Johanna som själv studerar till lärare.

Sommaren innan jag skulle börja årskurs fem flyttade det in en ny flicka i grannhuset. Vi blev genast bästa vänner och skulle börja samma klass i en liten lågstadieskola i närheten.

Men gymnastiklektionerna orsakade alltid ångest hos mig. Skulle jag bli sist igen? Eller ens vald?

Efter ungefär ett halvt år började min så kallade vän fälla små kommentarer som till att börja med verkade oskyldiga. Det kunde vara om min klädsel, mitt sätt att skratta eller min stil att gå. Efter några veckor fick hon med sig flera från vår klass och kommentarerna blev elakare.

Till slut hade hela klassen vänt sig emot mig. På veckosluten var hon oftast som förr, som om hon inte förstod att kommentarerna sårade mig. Men då skolan började igen kördes samma jargong igång igen.

Ett annat skäl till kommentarer var att jag var hästflicka. Jag luktade stall påstods det, mina kläder var omoderna och fula, jag kallades hora och det spreds rykten om mig i skolan. I gymnastiken blev jag alltid kvar sist då det skulle väljas lagkamrater. Resten av eleverna suckade och frågade läraren om de måste ha mig med då det blev deras (o)tur att ha mig med i deras lag.

Väntade på kvällen

Det skickades lappar åt mig och runt i klassen om mig på lektionerna, men på något sätt lyckades alltid min ”vän” komma undan som oskyldig. I en liten byskola på dryga 100 elever kommer man inte undan den som mobbar. Speciellt inte om hela klassen är vänd mot en. Hon var mitt par på gymnastiken, i grupparbeten blev jag utfryst och försökte jag delta i en diskussion blev jag utskrattad.

Mitt självförtroende sjönk och jag vågade inte delta i diskussioner eller grupparbeten. Jag satt för mig själv och längtade tills skoldagens slut. Men eftersom vi var nästan grannar slapp jag inte ens mobbaren på hemvägen. Hon härmade mitt sätt att gå, hånade mitt hästintresse.

Trots detta var hästarna och min musikhobby som gjorde att jag inte förstördes totalt. I stallet och i musikskolan kunde jag göra det jag tyckte om utan att någon härmade eller hånade mig.

Lärare ingrep inte

Mina föräldrar tog tag i detta och krävde att läraren (som tydligen inte märkt något) skulle ta i saken. Jag och ”min vän” satt tillsammans på diskussion med läraren. Mobbaren skrattade och undrade om jag var så lättsårad att jag inte förstod skämt och jag hade inget att säga till mitt försvar. Dessa diskussioner ledde ingen vart.

Jag trodde att jag var felet men förstod inte vad jag kunde göra annorlunda. Jag var den jag var, men förstod tydligen inte deras humor. Jag visste inte vad jag skulle göra och hade tappat räkningen på de gånger jag kommit hem gråtande för att de var elaka mot mig i skolan och jag var maktlös.

Efter cirka ett år skulle vi åka på lägerskola och min pappa hade kommit med som förälder, för att hålla ett öga på mobbningssituationen. Trots flera diskussioner blev jag och min mobbare placerade i samma rum under lägerskolan. Så länge lärarna var nära höll sig min klass till indirekta kommentarer, men i rummet hånade de mina kläder, min musiksmak, mig och allt de kunde komma på. Utan att läraren ingrep.

Idag studerar jag själv till lärare. Försöker göra mitt bästa för att dylika situationer inte ska hända igen. Men det händer. Tyvärr.

Mobbningen skedde främst från årskurs 5–6. Jag såg fram emot högstadiet eftersom jag skulle få börja i en ny klass då. Men mobbaren var ändå i samma skola och fastän mobbningen tonades ner lite så kunde jag komma en morgon till skolan och fick se att det skrivits fula kommentarer på mitt skåp och att bilderna på mitt skåp blivit klottrade på och förstörda. I högstadiet hittade jag dock några nya vänner med vars hjälp jag kunde känna mig accepterad som en medlem i klassen.

För sakens skull

Men gymnastiklektionerna orsakade alltid ångest hos mig. Skulle jag bli sist igen? Eller ens vald? Vad skulle de andra säga om jag igen misslyckades med att träffa bollen i boboll? Även grupparbeten var ett ånggestfyllt kapitel. Jag försökte lyssna till de andras åsikter för att veta hur man skulle tycka och bete sig och kom sällan med egna initiativ.

I lågstadiet kände jag mig utelämnad åt mitt eget öde och att ingen tog mig på allvar, inte ens läraren. Vi diskuterade situationen: mobbaren, läraren och jag. Men det ledde aldrig någonstans. Det var som en plikt som läraren måste ta sig igenom. I dagens läge tror jag inte att hon förstod hur allvarligt det var.

Ingen ville förstå hur dåligt det kändes, hur sviken jag kände mig. Bara mina föräldrar försökte hjälpa till och förstod mig, men jag vill inte att de skulle blanda i sig för mycket. Då skulle det bara bli värre.

Strävar framåt

Att jobba i grupp, känna sig som en accepterad medlem har länge varit svårt för mig. Och att fullkomligt lita på nya människor. Det har satt djupast spår. Först under studietiden har jag arbetat upp ett självförtroende där jag kan stå för min åsikt och för vem jag är, även i grupp.

Min sambo har hjälpt mig att lära mig acceptera mig själv och tycka om mig själv för den jag är. Det finns tillfällen då de gamla minnena och känslan då ens bästa vän vänder ryggen åt en bubblar upp. Tänk om jag inte accepteras i en grupp? Om någon inte tycker om mig? Om jag har fel åsikt? Dessa känslor och osäkerheten finns kvar än idag. Men jag går vidare. Försöker stå på mig.

Idag studerar jag själv till lärare. Försöker göra mitt bästa för att dylika situationer inte ska hända igen. Men det händer. Tyvärr. Och det är på vårt ansvar att det görs något åt det förrän det går för långt.

Johanna

Läs nästa berättelse: Mobbningen påverkar mitt liv ännu idag

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.