Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 9: Mitt självförtroende brast

En mobiltelefon fotar en lapp med texten "hora".
En mobiltelefon fotar en lapp med texten "hora". Bild: Yle / Peter Sjöholm hora

Maria fick många gånger höra att hon var fet och ful. Hennes lärare menade det var killarnas sätt att visa sitt intresse. Mobbningen satte djupa spår i hennes självförtroende.

Så här skriver Maria till #tadetpåallvar:

Jag tror inte att dessa så kallade mobbare vet vad de ställt till med. Hur orden de sagt om och om igen fastnat i mitt huvud.

Jag har alltid varit en sportig och glad flicka, men efter det som hände i lågstadiet har jag varit osäkrare. Det började då jag gick i femte klass, tror jag. Vi hade disco i skolan och man fick skicka anonyma beundrarbrev till vem som helst. Jag fick ett brev men det var inget beundrarbrev. Jag minns orden så tydligt: "Till Maria, fettegrisen". Det var där det började.

Jag var ungefär 11–12 år då mobbningen pågick. I den åldern fattade jag inte hur allvarligt det egentligen var men nu i efterhand förstår jag. Att komma till skolan och bli kallad fet, tjock, gris och Anna Book var en del av min vardag. Det var pojkarna i klassen som sa dessa ord och vi flickor försökte skydda varandra och ge tillbaka men det hjälpte inte.

Jag blev väldigt sårad av dessa ord och vi flickor försökte säga åt läraren om saken. Läraren tyckte bara att "det är så pojkarna försöker imponera på dig". Det var ju inte precis så det kändes för mig.

Syster slog näven i bordet

Mobbningen fick ett slut efter ett tag men då jag började i sjuan fick jag än en gång höra att jag var fet eller stor. Jag började storgråta i klassen och sprang ut ur klassen för jag mådde så otroligt dåligt över orden.

Då hade jag min syster i närheten som skyddade mig och sa åt personen som sagt detta åt mig att det inte var okej. Där slutade mobbningen men än idag känner jag mig osäker över min kropp och mig själv. Det är jobbigt för mig att tala om självförtroende. Det är nu 5–7 år sedan jag blev mobbad och jag har ännu inte ett gott självförtroende på grund av det som skedde.

Förolämpningarna suger sig fast

Nu när jag är äldre förstår jag inte ens varför jag blev mobbad för jag var inte ens fet eller stor. Jag spelade fotboll och tränade flera gånger i veckan. Jag var inte den smalaste flickan i klassen men inte den största heller.

Jag tror inte att dessa så kallade mobbare vet vad de ställt till med. Hur orden de sagt om och om igen fastnat i mitt huvud. Hur de förstört mitt självförtroende.

Som tur har jag kämpat mig upp ur allt detta och mår fint idag. Jag önskar att mitt 12-åriga jag skulle ha "tuffat upp sig" och inte brytt sig alls. Då skulle mobbarna ha fått sig.

Maria
Mobbningen pågick 2007–2008.

Läs nästa berättelse: Ner med huvudet i wc-byttan

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.