Hoppa till huvudinnehåll

Katarina Lind: Hej tändstickan!

Katarina Lind, reporter på Yle Östnyland
Katarina Lind, reporter på Yle Östnyland Bild: Yle lind katarina

Tändsticka! Pojke! 82:an!

Jag minns dem väl, de där orden. Alltför väl. Hör fortfarande de där rösterna, de där tonfallen. Trots att det i höst gått 20 år sedan jag började sjuan i Lyceiparkens skola i Borgå.

Jag har alltid varit en smal flicka, med väldigt smala ben. Aldrig sett ut som Pamela Anderson, bara som Katarina Andersson. Nuförtiden heter jag inte Andersson längre, men har fortfarande rätt liten byst och ganska smala ben. Magen har däremot blivit betydligt tjockare. Kanske jag borde vara glad för att någonting äntligen har blivit stort också på mig, men liksom de flesta andra kvinnor finner jag ingen större glädje i ett utökat midjemått. Till morsdagen önskade jag därför träningsskor.

Under min lågstadietid blev jag aldrig systematiskt retad eller mobbad. Retad ibland, javisst. Handen upp den som aldrig blivit retad, eller aldrig själv retat någon! Inte så många händer? Tänkte väl det.

I högstadiet förändrades allt

Mina första skolår var bra. Jag trivdes i skolan och var en glad, sprallig och social flicka. Ganska barnslig, och ofta tänkte jag inte efter tillräckligt före. Tack och lov gjorde jag ändå inga större dumheter med kompisarna, eftersom alla var rätt så snälla innerst inne. Det var jag också. Fick lätt dåligt samvete om jag tillfälligt var elak med någon. Tog en gång en vacker larv av en flicka i klassen, som hade hittat den utanför skolan. Minns att jag fick så dåligt samvete att jag samma kväll cyklade hem till henne för att be om ursäkt och återlämna skatten. Hon var inte hemma, men jag lämnade larven i en ask på hennes skrivbord.

Överlag så tror jag att flickorna hade det besvärligare i sitt umgänge. Vi höll på med en massa onödigt trams. Till exempel bildade vi gäng, som låtsades vara i strid med varandra. Pojkarna spelade mest fotboll och verkade inte göra raka rör alltför krokiga. Än i denna dag kan jag ibland tycka att vi kvinnor gör livet onödigt svårt för oss. Kanske det inte alls är en könsfråga. Men så här har jag upplevt det.

När jag hösten 1994 började högstadiet i centrum förändrades allting. Nu var plötsligt någonting alldeles nytt i fokus; utseendet. Jag var väldigt smal och hade till skolstarten dessutom klippt håret kort, vilket visade sig vara en dålig kombination. Jag blev retad både av äldre pojkar och av pojkar i min egen ålder för hur jag såg ut. När plågoandarna i min klass dessutom insåg att jag var yngst av alla, född sista dagen på året, blev jag retad också för det. Jag kallades 82:an, fastän jag liksom de andra var född år 1981. De populäraste flickorna i klassen verkade ofta tycka att jag var för barnslig för att få umgås med dem. Som tur var fick jag snabbt en bästa vän i klassen och flera goda vänner i den nya skolan. Tack vare dem var det inte så illa som det kunde ha varit. Situationen blev bättre då jag började nian och jag trivdes rätt så bra under mitt sista år i högstadiet.

Mobbningen sätter spår

Så var går gränsen för mobbning? Det kan väl ingen direkt svara på, men under en period fick jag dagligen höra skällsord. Jag mådde psykiskt dåligt av alla fula ord och knuffar i korridorerna, men beklagade mig nästan aldrig hemma. Jag blev mer tystlåten i skolan och var plötsligt inte alls så social längre.

Än i denna dag bär händelserna sina spår. Jag trivs fortfarande inte i vissa klädesplagg och går därför inte med dem heller. Jag blir väldigt sårad om någon påpekar något om mitt utseende och jag tål inte skämt om hur jag ser ut. Inte ens då det är vänner som skämtar och jag vet att de inte egentligen menar så illa. Jag har fått höra skämt om att jag är "mogen bara på vissa ställen". Och skämt om att det måste ha funnits få storbystade kandidater det år jag blev vald till lucia. Jag visar det aldrig, men jag tar skämten hårt. Bara för att jag inte längre har någon bra självkänsla gällande mitt utseende.

Jag har idag två små pojkar och vet att det viktigaste jag kan göra om några år är att prata om varför det är så viktigt att man aldrig retar eller mobbar någon. Och om hur lätt man kan förstöra en annan människas självkänsla eller i värsta fall livslust.

Jag tror inte att vi någonsin kan fixa mobbningen helt. Men det betyder inte att vi ska sluta försöka.

Katarina Lind
vårdledig redaktör

Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland