Hoppa till huvudinnehåll

Pia Abrahamsson: Hormärket!

Pia Abrahamsson redaktör på Svenska Yle, arbeter med Radio Vegas program Pia & Peter
Pia Abrahamsson redaktör på Svenska Yle, arbeter med Radio Vegas program Pia & Peter Bild: Yle pia abrahamsson

Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag var första barnet och barnbarnet och visste att jag är speciell!

Sen Lovisa. Jag kom in mitt under en lektion och lärarinnan frågade vem som ville ha mig som bänkkamrat. Efter en pinsam tystnad räckte en pojke upp handen. Saken klar!

Jag talade högsvenska, min mamma var helfinsk och min pappa helsvensk när de träffades. Hon bytte språk och blev sedermera akademiskt utbildad i Nordisk filologi, det vill säga svenska. Men jag visste inte vad fibel eller fillare betydde och dessutom trodde jag att jag var Pia A. Så ett gäng flickor ville sätta mig på plats - först i folkskolan (lågstadiet) och sen i mellanskolan (högstadiet).

Smycket

Det som jag kanske minns bäst var när jag som 12-13 åring hade fått ett silverhalsband av min fammo som jag älskade och som älskade mig. Det var en kedja med ett abstrakt hänge där det fanns symbolen för kvinna.

venus symbol
venus symbol - (Copyright: Yle) venus symbol Bild: Yle venus

Flickorna i min klass trängde upp mig mot väggen och frågade mig vad smycket föreställde. Jag försökte förklara att det är ett honmärke. "Hormärke, hormärke!" var kören. Jag var försvarslös mot dem som bestämde.

Men inte svartvitt!

Några år senare kom det en flicka till vår klass. Hon hade varit med om en olyckshändelse där hon förlorat fingrar på ena handen och därför ville människorna i klassen inte bli par med henne när vi dansade på jumpatimmen. Vi blev kompisar, hon var varm och kiva. Men en dag ville de bestämmande på min klass ha mig med - utan henne! Och jag, visslande, lycklig över att bli uppmärksammad, gick genast med.

Följande dag frågade min kompis om hon hade gjort någonting fel när jag inte ville vara med henne. Hon skrev ingen lapp och det fanns inga mobiler så jag konfronterades med hennes öppna, sorgsna ansikte.

Och jag skämdes!

Jag blev medveten djupt inne i min själ. Jag visste att jag inte kunde skylla på något - det var bara min längtan efter att bli godkänd som gjorde att jag valde att göra en annan människa illa.

FÖRLÅT!

Läs också

Nyligen publicerat - Vega