Ronja bodde i en liten stad och mobbades under hela grundskolan. I dag kan hon inte lita på män och inte på sig själv. Som lärare försöker hon att inte göra samma fel som hennes lärare gjorde, alltså ingenting.
Så här skriver Ronja till #tadetpåallvar:
Jag undrar ibland hur mitt liv hade sett ut om jag inte blivit mobbad. Vilka val jag skulle ha gjort och var jag skulle finnas i dag.
Jag var femton år och mer än halva mitt liv hade gått åt till att känna mig otrygg, utsatt och värdelös.
Många kanske tänker ”men släpp det! Det hände ju för över 20 år sedan”. Jovisst, gärna. Men hur? Jag har försökt att släppa det. Jag har försökt tala om det. Jag har försökt att bearbeta allt jag varit med om på olika sätt, men alla minnen och min osäkerhet finns kvar.
Det hela började oskyldigt när vi gick i första klass. Någon i klassen skrattade åt mig när jag svarade fel. Blickar byttes, mera skratt och så var det igång. I början hände det inte så ofta, men vi fick vikarie efter vikarie och ingen höll koll på vad som skedde.Du är inte ensam – #tadetpåallvar
De andra eleverna i klassen skrattade åt mig, de gjorde miner bakom ryggen på mig kallade mig olika saker (papegoja, flodhäst, apa) sade att jag var ful, tjock, fet, dum, idiot och rörde någon i mig så sade de usch hur kunde du röra henne.
Smutsiga kläder och tårdränkt ansikte
Åren gick och minerna förbyttes i knuffar och skrik. När jag var på väg hem hände det att de andra följde efter mig en bit på vägen och ropade och skrek ord om mig. Några började knuffas och buffas på gården och i korridoren. Ingenstans var jag säker. Många gånger kom jag hem med smutsiga kläder och tårdränkt ansikte.
Vissa dagar ville jag bara inte gå till skolan. Jag gjorde mig illamående och bad mamma att ringa skolan, det hände att hon gjorde det men verkligen inte alltid. Mamma försökte prata med lärarna men ingen ville höra på henne.
Jag gjorde mig osynlig i korridorerna, försökte hålla mig ur vägen och jag undvek att svara på frågor i klassen, allt jag sa och gjorde var ju fel. På något sätt överlevde jag lågstadietiden, jag vet inte hur, men mitt glada soliga jag fanns det inte mycket kvar av.
På något sätt överlevde jag lågstadietiden, jag vet inte hur, men mitt glada soliga jag fanns det inte mycket kvar av.
Mera fysisk mobbning i högstadiet
De första sex åren i skolan trodde jag var de värsta man kunde ha, tills den dag jag kom upp till årskurs sju. Ny skola med nya möjligheter och javisst, nya sätt att mobba.
Jag var redan ett offer när jag kom till min nya skola. Jag som trodde att det nu skulle vara över fick en riktig kalldusch, mobbningen fortsatte av nya elever med nya sätt att mobba.
Mobbningen blev allt mera fysisk, pojkarna tafsade på mig, klämde på brösten och slog mig på baken.
Satt jag på golvet så kom en kille och hängde över mig, snubblade över mig, satte sig bredvid och tafsade eller på annat sätt gjorde mig otrygg. Det fanns inte många glada dagar i den skolan heller.
Mamma ringde, vill ha möten och diskutera men inte heller nu fick hon gehör. Det fanns en kurator i skolan jag gick i och med henne kunde jag prata, berätta om vad som hände, vad jag utsattes för men inte heller hon fick mycket gehör.
Värsta åren i livet
De här tre åren var de värsta i mitt liv. Flera gånger önskade jag att jag hade haft modet att ta mitt liv, jag ville inte leva längre. Jag funderade ut olika sätt. Jag önskade att jag kunde dö. Jag var femton år och mer än halva mitt liv hade gått åt till att känna mig otrygg, utsatt och värdelös.
De här tre åren var de värsta i mitt liv.
Min självkänsla var förstörd, min självkännedom likaså. Jag var ett glatt och skrattande barn innan jag började skolan, men mycket av den jag var försvann. Att jag överlevde de här nio åren är i sig otroligt. Jag ville verkligen dö, jag ville inte finnas kvar.
När jag började gymnasiet var jag så rädd, rädd för att allt skulle börja om igen. Jag gick fortsättningsvis kvar i samma stad som tidigare. Men mobbningen upphörde, varför det vet jag inte. Rädslan för att göra fel och att bli utsatt höll däremot i sig.
Vågade inte lita på unga män
Visst fanns det ett par pojkar/killar som var intresserade att prata med mig under den här tiden, men jag vågade inte lita på dem. Jag vågade inte tro att de tyckte om mig.
Efter gymnasiet började jag studera och även då var jag rädd för vad som skulle ske. De unga männen i min omgivning, visst pratade jag med dem, men att lita på dem?
Att tro på att de tyckte om mig gick helt enkelt inte. Hur skulle de kunna tycka om mig som var så ful, äcklig, fet och tjock och allt det där som jag hade fått höra i nio år?
I dag har jag ingen kontakt med de som gick i samma klass som jag i lågstadiet inte heller med de som gick i min klass i högstadiet. Några från min gymnasietid har jag ännu kontakt med, men inte många.
Min kompiskrets är rätt liten. Jag har många bekanta som jag kan stanna till och prata med, men bara ett fåtal personer är mina riktiga vänner. Det är något jag saknar ännu idag. Att ha många vänner som jag kan träffa. Vänner att umgås med och prata med över en kopp kaffe.
Försöker undervisa om mobbing
I dag är jag lärare. Jag försöker undervisa mina elever om mobbning. Jag berättar om det som hänt mig och hur det påverkar mig.
I dag har min glädje kommit tillbaka till en viss del. Jag skrattar mycket och jag vågar testa på mycket och jag har en livsglädje jag inte hade tidigare.
Men en sak som jag inte vågar lita på är människorna runt om mig. Sårar någon mig i dag så har jag mycket svårt med att förlåta. Jag har svårt att förlåta de lärare som min mamma kontaktade för att de inte gjorde något, för att de inte tog tag i saken. I alla fall gjorde de ingenting som jag såg eller blev medveten om.
Jag har svårt att förlåta de lärare som min mamma kontaktade för att de inte gjorde något
Litar inte på sig själv
Ingen av lärarna pratade med mig och frågade mig hur jag mådde. Min tilltro till andra och min tilltro till mig själv är borta.
Jag litar inte på män, vilket leder till att jag inte har någon man i mitt liv. Jag vill så gärna ha egna barn men min rädsla gör detta omöjligt.
Jag litar inte på mig själv, att jag är bra nog, att jag duger och att jag kan. Jag stänger hellre in mig i min lägenhet med en bok eller musik än går ut på krog på helgen för jag är fortfarande rädd. Rädd för att bli hånad, rädd för att bli uttittad och rädd för att bli ratad för någon vackrare, snyggare eller smalare.
Ronja
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1988-1997.
Läs nästa berättelse: Ätstorningen tog fem år av mitt liv
