Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 53: Ätstörningen tog fem år av mitt liv

Ung person sitter på golvet.
Ung person sitter på golvet. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Skolmobbningen ledde Astrid rakt in självdestruktivitet och anorexi. Högskolestudierna har gett henne ett andningshål och nya krafter.

Så här skriver Astrid till #tadetpåallvar:

Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på den lilla hoppfulla trettonåringen som satt och tittade på Anne på Grönkulla kvällen innan hon skulle börja sjunde klass. Hon som var både nervös och nyfiken, som man alltid är inför ett nytt livsskede. Hon som tyckte om att läsa böcker och pyssla, hon som var stillsam, tyckte om att gå i skolan och sög i sig all ny kunskap. Hon som var så totalt fel, hon som var dömd att offras.

Det brukar sägas att tystmobbning är svår att upptäcka och åtgärda, men i många fall är det nog fråga om att våga öppna ögonen

I tre år fick jag ständigt höra hur ful jag var, jag kallades cp och behandlades som en sopa. I tre år blev jag utfryst, jag fick veta att jag aldrig var önskvärd. Allt jag gjorde och sa, allt jag lät bli att göra och allt jag inte sa, vändes mot mig. Den tysta mobbningen var kanske värst: de nedlåtande blickarna, att veta att jag var ständigt övervakad, att minsta felsteg iakttogs och att allt jag tog mig för fick konsekvenser. Att veta att det hela tiden pratades illa om mig, inte lite sådär ibland, utan konsekvent.

Vänner drog sig undan

Det fanns vänner som inte ville vara vänner längre. Av en kompis fick jag ett brev på ett hjärtformat brevpapper där det stod att hon inte längre ville vara min vän, eftersom hon skämdes så fruktansvärt över mig. Sedan var det en måndag då jag kom till skolan i nya röda sneakers. En annan tjej hade uppenbarligen köpt likadana skor under samma helg, och efter den dagen såg jag henne aldrig använda de skorna igen.

Ett väldigt tydligt exempel på hur tystmobbningen tog sig i uttryck är när min klass tillsammans med en annan skulle ha gymnastik tillsammans och delade på två omklädningsrum. Det ena omklädningsrummet var överfullt, det andra halvtomt. I det halvtomma fanns jag och några andra tjejer, medan alla andra trängde in sig i det andra.

Det brukar sägas att tystmobbning är svår att upptäcka och åtgärda, men i många fall är det nog fråga om att våga öppna ögonen och orka se den snedvridna gruppdynamiken.

Också fysiskt våld

Alla var inte så nedtonade heller. På vissa lektioner satt killarna i klassen och slängde saker i huvudet på mig och en kompis utan att läraren sa något. Kommentarerna om hur ful och cp jag var flög fritt, det var inga viskningar utan höga rop.

Så var det en tjej som började trakassera mig på nätforumet Lunarstorm och fortsatte med det i skolan. En dag grabbade hon tag i min skolväska utanför matsalen. Hon höll fast och jag fick slita mig loss för att kunna gå min väg. Det var däremot inte nog med det, senare samma dag sökte hon upp mig och för att visa sitt övertag tog hon sig rätten att daska till mig i ansiktet.

Ibland kunde någon lärare säga till vid en elak kommentar, men aldrig tog någon tag i det på riktigt. Det var mest lama tillsägelser utan effekt i ett längre perspektiv. Ingen tog tag i saken som om det var frågan om mobbning, alltså upprepade påhopp och trakasserier, och inte förrän i gymnasiet definierade skolkuratorn mina upplevelser som mobbning. Innan dess hade jag aldrig tänkt på det som mobbning, det var ju min vardag.

Med hjälp av en bra terapeut här i Åbo, min familj och vänner, min egen inre styrka och envishet har jag nu studerat ett år igen.

Jag hade för länge sedan börjat tro på att jag var värdelös. Jag minns att jag hade självmordstankar och kunde vara självdestruktiv, att jag mådde fruktansvärt dåligt och önskade att jag kunde visa hur sårad jag var. Att jag såg på anorektiker och kände avundsjuka över hur deras smärta var så synlig och påtaglig.

Anorexin gjorde mig synlig

Inför gymnasiet kände jag mig lite hoppfull igen. Och visst blev det lite bättre eftersom de direkta påhoppen slutade, men jag var redan förstörd. Jag hade några vänner, men kände mig fruktansvärt ensam och ångestfylld. Det enda jag mätte mitt värde i var skolarbetet, det hade jag alltid varit duktig på. Till och med mobbarna hade erkänt att det var min starka sida.

Under andra året i gymnasiet mådde jag så dåligt att jag uppsökte skolkuratorn. Jag inser nu i efterhand att jag hade varit deprimerad i många år innan det och borde ha fått hjälp redan i sjuan, men hur skulle ett BARN kunna veta det?

Jag hatade mig själv, hela min vardag, jag hade så ont i själen att jag inte stod ut. Så jag slutade tvärt äta nästan helt. Det gick väldigt fort utför och snart hade jag blivit bästis med anorexin. Och då fick jag hjälp. Då syntes jag, jag syntes när det blev allt mindre kvar av mig.

Fem år till spillo

Efter gymnasiet gick jag ett år på en folkhögskola och sedan sökte jag mig vidare till juridikstudier på Åbo Akademi. Nu har jag bott i Åbo i tre år varav jag har studerat i två. Ett helt år var jag sjukskriven eftersom min anorexi hade blivit så allvarlig. Jag var riktigt illa däran, min ätstörning höll på att ta livet av mig.

Med hjälp av en bra terapeut här i Åbo, min familj och vänner, min egen inre styrka och envishet har jag nu studerat ett år igen. DET är hjälpen jag har fått, men den kom nästan tio år för sent. Och det var inget jag ”fick”, det var något jag fick leta efter och kämpa för.

Inte förrän nu kan jag uppriktigt säga att jag kan känna mig omtyckt, att jag vågar lita på att det finns människor som faktiskt bryr sig ens lite om mig. Jag mår bättre och jag hoppas jag är inne på rätt spår nu, men jag tar inget för givet. Mobbningen har lämnat djupa sprickor i min självkänsla och i min tillit till andra människor, och den har planterat något i mig som alltid finns där för att kritisera och värdera. Inte minst har den medverkat till att jag insjuknade i den ätstörning som har berövat fem år av mitt liv.

Astrid

Läs också: Att få slut på mobbningen räcker inte

Läs nästa berättelse: Många av vi som mobbade mådde illa

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.