Skolmobbningen ledde Astrid rakt in självdestruktivitet och anorexi. Högskolestudierna har gett henne ett andningshål och nya krafter.
Så här skriver Astrid till #tadetpåallvar:
Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på den lilla hoppfulla trettonåringen som satt och tittade på Anne på Grönkulla kvällen innan hon skulle börja sjunde klass. Hon som var både nervös och nyfiken, som man alltid är inför ett nytt livsskede. Hon som tyckte om att läsa böcker och pyssla, hon som var stillsam, tyckte om att gå i skolan och sög i sig all ny kunskap. Hon som var så totalt fel, hon som var dömd att offras.
Det brukar sägas att tystmobbning är svår att upptäcka och åtgärda, men i många fall är det nog fråga om att våga öppna ögonen
I tre år fick jag ständigt höra hur ful jag var, jag kallades cp och behandlades som en sopa. I tre år blev jag utfryst, jag fick veta att jag aldrig var önskvärd. Allt jag gjorde och sa, allt jag lät bli att göra och allt jag inte sa, vändes mot mig. Den tysta mobbningen var kanske värst: de nedlåtande blickarna, att veta att jag var ständigt övervakad, att minsta felsteg iakttogs och att allt jag tog mig för fick konsekvenser. Att veta att det hela tiden pratades illa om mig, inte lite sådär ibland, utan konsekvent.
Vänner drog sig undan
Det fanns vänner som inte ville vara vänner längre. Av en kompis fick jag ett brev på ett hjärtformat brevpapper där det stod att hon inte längre ville vara min vän, eftersom hon skämdes så fruktansvärt över mig. Sedan var det en måndag då jag kom till skolan i nya röda sneakers. En annan tjej hade uppenbarligen köpt likadana skor under samma helg, och efter den dagen såg jag henne aldrig använda de skorna igen.Du är inte ensam – #tadetpåallvar
Ett väldigt tydligt exempel på hur tystmobbningen tog sig i uttryck är när min klass tillsammans med en annan skulle ha gymnastik tillsammans och delade på två omklädningsrum. Det ena omklädningsrummet var överfullt, det andra halvtomt. I det halvtomma fanns jag och några andra tjejer, medan alla andra trängde in sig i det andra.
Det brukar sägas att tystmobbning är svår att upptäcka och åtgärda, men i många fall är det nog fråga om att våga öppna ögonen och orka se den snedvridna gruppdynamiken.
Också fysiskt våld
Alla var inte så nedtonade heller. På vissa lektioner satt killarna i klassen och slängde saker i huvudet på mig och en kompis utan att läraren sa något. Kommentarerna om hur ful och cp jag var flög fritt, det var inga viskningar utan höga rop.
Så var det en tjej som började trakassera mig på nätforumet Lunarstorm och fortsatte med det i skolan. En dag grabbade hon tag i min skolväska utanför matsalen. Hon höll fast och jag fick slita mig loss för att kunna gå min väg. Det var däremot inte nog med det, senare samma dag sökte hon upp mig och för att visa sitt övertag tog hon sig rätten att daska till mig i ansiktet.
Ibland kunde någon lärare säga till vid en elak kommentar, men aldrig tog någon tag i det på riktigt. Det var mest lama tillsägelser utan effekt i ett längre perspektiv. Ingen tog tag i saken som om det var frågan om mobbning, alltså upprepade påhopp och trakasserier, och inte förrän i gymnasiet definierade skolkuratorn mina upplevelser som mobbning. Innan dess hade jag aldrig tänkt på det som mobbning, det var ju min vardag.
Med hjälp av en bra terapeut här i Åbo, min familj och vänner, min egen inre styrka och envishet har jag nu studerat ett år igen.
Jag hade för länge sedan börjat tro på att jag var värdelös. Jag minns att jag hade självmordstankar och kunde vara självdestruktiv, att jag mådde fruktansvärt dåligt och önskade att jag kunde visa hur sårad jag var. Att jag såg på anorektiker och kände avundsjuka över hur deras smärta var så synlig och påtaglig.
Anorexin gjorde mig synlig
Inför gymnasiet kände jag mig lite hoppfull igen. Och visst blev det lite bättre eftersom de direkta påhoppen slutade, men jag var redan förstörd. Jag hade några vänner, men kände mig fruktansvärt ensam och ångestfylld. Det enda jag mätte mitt värde i var skolarbetet, det hade jag alltid varit duktig på. Till och med mobbarna hade erkänt att det var min starka sida.
Under andra året i gymnasiet mådde jag så dåligt att jag uppsökte skolkuratorn. Jag inser nu i efterhand att jag hade varit deprimerad i många år innan det och borde ha fått hjälp redan i sjuan, men hur skulle ett BARN kunna veta det?
Jag hatade mig själv, hela min vardag, jag hade så ont i själen att jag inte stod ut. Så jag slutade tvärt äta nästan helt. Det gick väldigt fort utför och snart hade jag blivit bästis med anorexin. Och då fick jag hjälp. Då syntes jag, jag syntes när det blev allt mindre kvar av mig.
Fem år till spillo
Efter gymnasiet gick jag ett år på en folkhögskola och sedan sökte jag mig vidare till juridikstudier på Åbo Akademi. Nu har jag bott i Åbo i tre år varav jag har studerat i två. Ett helt år var jag sjukskriven eftersom min anorexi hade blivit så allvarlig. Jag var riktigt illa däran, min ätstörning höll på att ta livet av mig.
Med hjälp av en bra terapeut här i Åbo, min familj och vänner, min egen inre styrka och envishet har jag nu studerat ett år igen. DET är hjälpen jag har fått, men den kom nästan tio år för sent. Och det var inget jag ”fick”, det var något jag fick leta efter och kämpa för.
Inte förrän nu kan jag uppriktigt säga att jag kan känna mig omtyckt, att jag vågar lita på att det finns människor som faktiskt bryr sig ens lite om mig. Jag mår bättre och jag hoppas jag är inne på rätt spår nu, men jag tar inget för givet. Mobbningen har lämnat djupa sprickor i min självkänsla och i min tillit till andra människor, och den har planterat något i mig som alltid finns där för att kritisera och värdera. Inte minst har den medverkat till att jag insjuknade i den ätstörning som har berövat fem år av mitt liv.
Astrid
Läs också: Att få slut på mobbningen räcker inte
Läs nästa berättelse: Många av vi som mobbade mådde illa
