Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 55: Slagen på grund av min hudfärg

Knytnäve mot fönsterglas med reflektioner av cykel. I bakgrunden korridor
Knytnäve mot fönsterglas med reflektioner av cykel. I bakgrunden korridor Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.


Så här skriver Oscar till #tadetpåallvar:

Under hela grundskolan blev jag mobbad. Enda orsaken till detta var att jag var mörkhyad.

Jag slog och slog ända tills någon plötsligt drog bort killen.

Under lågstadiet var jag inblandad i flera slagsmål men då jag började högstadiet valde jag att inte slåss. Då blev mobbarna ännu mer ivriga att provocera mig.

Mobbarna försökte med ett flertal olika knep antingen göra mig upprörd eller lura ut mig för att få mig att slåss. Då de inte lyckades, meddelade de att “I dag kommer du inte undan!”.

Jag gick till rektorn, sade att jag troligtvis kommer att hamna i slagsmål under dagen och att jag kommer att försvara mig om killarna hoppar på mig. Jag lovade att inte slå först. Rektorn var emot detta men gjorde heller ingenting åt saken.

Slog tillbaka

Då eftermiddagsrasten började samlades plötsligt ett stort gäng killar runt mig. En av dem kom fram och sade att nu kommer du inte undan. Sedan slog han mig. Jag skrattade åt honom och sade att jag faktiskt inte vill slåss.

Han slog mig en gång till – då sade jag att om han tänker slå mig borde han göra det ordentligt. Sedan slog han mig en tredje gång, rakt på näsan. Då tappade jag mitt lugn och jag attackerade honom med hela min kraft. Jag slog och slog ända tills någon plötsligt drog bort killen. Det var en lärare. Sekunden därefter drog någon bort mig. Det var min bästa kompis. Därefter gick vi på lektion.

Killen som hade dragit in mig i slagsmålet måste gå på samtal med rektorn. Jag behövde aldrig förklara mig. Jag anser att skolan gjorde väldigt fel i att inte bena ut denna historia. Kanske killen som slog mig först skulle ha fått hjälp med sig själv. Idag finns han inte mer.

Hotad i gymnasiet

Efter slagsmålet på högstadiet blev det inga fler slagsmål. Jag sökte in till gymnasiet där jag anade att folk skulle vara mer “vuxna” och respektera varandra.

Jag jobbar som lärare, jag förespråkar elevers välmående framför undervisning

I denna tro levde jag tills jag fick höra att det fanns hot mot mig. Någon eller några ville ge mig stryk. Detta hot ville jag inte utmana eftersom jag inte visste hur många som låg bakom dem. Jag tog avstånd från många klasskamrater och höll mig till dem jag visste att jag kunde lita på. Som tur förblev hotet enbart ett hot.

Mina föräldrar var alltid väldigt stödjande. Min pappa deltog i morgonsamlingar i lågstadiet och diskuterade rasism både under min och min brors tid. Jag upplever dock att skolan sällan ser mobbningen och därför känner jag inte att skolan var till någon hjälp i mitt fall.

Händelserna har påverkat hela mitt liv. Jag jobbar som lärare och jag förespråkar elevers välmående framför undervisning för om inte eleverna mår bra så kan de inte heller prestera.

Oscar
Mobbningen pågick 1991–2003.

Läs nästa berättelse: I gymnasiet fick jag tillbaka självförtroendet

Hör Oscars berättelse genom att klicka på bilden och lyssna på ljudpodden.

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.