Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 57: Även mobbare får ärr i själen

Ung person står på trappa.
Ung person står på trappa. Bild: Yle / Peter Sjöholm grupptryck

Jag tryckte ner andra, frös ut kompisar ur gänget – utan att inse att jag höll på med mobbning. Jag skadade andra, men också mig själv med alla skuldkänslor det gav, berättar Tina.

Så här skriver Tina till #tadetpåallvar:

Jag har under större delar av min skoltid blivit mobbad. Ja, jag vill ändå få den delen sagt. Och nej, jag anser inte att det har något att göra med att jag själv blev en mobbare. Det gjorde snarare att jag hade svårt att acceptera mobbarstämpeln på mig själv. Men jag vill berätta om hur man kan bli en mobbare, eftersom det ibland inte är ett medvetet val.

Jag ville inte trycka ner dem för att själv må bättre. Men det här är saker jag har gjort och jag kommer alltid att få bära de ärren. Skador jag själv åsamkat.

Vår grupp bildades i högstadiet. Vi var en rätt udda skara och det var väl därför vi fann varandra. Vi var de där som inte riktigt passade in någon annanstans. Vi umgicks på rasterna och efter skolan och det att vi hade olika intressen störde oss egentligen inte.

Jag minns att jag kunde vara en riktig hönsmamma. Jag har lärt mig hemifrån att alla ska få vara med och av någon orsak har jag alltid känt att det är på mitt ansvar att se till att det blir så. Så jag var väldigt noga med att alltid försöka fråga alla om de hade möjlighet att komma, fråga om de ville vara med.

Det svåra var att vi var en rätt stor grupp och det blev snabbt rätt jobbigt att hinna till alla, speciellt då de med mindre självförtroende började söka mer uppmärksamhet än vad man själv hade tänkt ge dem och de med mer självförtroende helt enkelt ansåg att de hade rätt till mer uppmärksamhet än någon annan. Men så länge jag mådde bra så gick det helt hyfsat.

Sjukdom bakom påklistrat leende

Sedan kom högstadiet och min sjukdom bröt ut. Och utan att gå in på den så kan vi helt enkelt sammanfatta den med att den förstörde mitt liv. Jag fick det svårt i skolan, jag fick det svårt hemma. Jag förlorade mycket av min självständighet och framför allt förlorade jag all ork. Jag visste seriöst inte om jag skulle klara av att avsluta skolan och jag fick alltid panik när jag tänkte tanken på att flytta hemifrån. Jag kunde inte ta hand om mig själv just då.

Självfallet var det här inget jag visade för andra. På med masken bara och ta dig leende till skolan. Men jag orkade inte längre vara glad i själen. Jag orkade inte längre ta hand om mina vänner och ge dem den uppmärksamhet de förtjänade.

Så jag bara gav upp. Jag satte skygglapparna på. Ju mer de krävde uppmärksamhet desto mer tog jag avstånd till dem. En vän lyckades dock lista ut vad som var fel med mig. Hon anpassade sig efter mitt beteende och fick på så sätt stanna hos mig i min bubbla. Detta resulterade självfallet i att de andra såg hur jag favoriserade henne och de blev ännu mer klängiga.

Mobbade för att må bättre själv

Det hela eskalerade så långt att jag ryktesvägen fick höra att jag anklagades för mobbning. Jag frös ut personer ur gruppen. Det var den korta beskrivningen på mobbningen. Tydligen hade både lärare och föräldrar dragits med i processen. Men av någon anledning inte jag själv.

Jag och min familj fick aldrig höra om det här direkt, vilket ju nu efteråt känns rätt konstigt. Att ingen tog tag i det även om det gått så långt att offrens föräldrar och våra lärare fått vetskap om det. Nu i efterhand anser jag att det var fel gjort av dem. Ingen kan påstå att mobbning blir bättre av att man tyst ser på.

Nu i efterhand är det ju lätt för mig att se vad som gick fel, att förstå varför de kände som de gjorde och inse varför hela situationen blev som den blev. Men det var inte lätt att inse det då.

Men hur reagerade jag själv? Jag blev skitarg förstås. Jag kände ju att jag inte hade gjort någonting. Samtidigt blev jag rädd. Det kändes obehagligt att de dragit in lärare, föräldrar och storasyskon i ett problem där jag var skurken. Men inget hände och det hela resulterade i att jag bara slöt mig ännu mer in i mig själv och min bubbla och problemet löstes aldrig.

Nu i efterhand så förstår jag ju. Jag förstår att de måste ha känt sig utanför, övergivna och svikna. Ibland slits de såren upp igen och jag känner mig ledsen över det som hänt. Det var inget jag gjorde för att medvetet skada dem och jag ville aldrig att de skulle må dåligt. Jag ville inte trycka ner dem för att själv må bättre. Men det här är saker jag har gjort och jag kommer alltid att få bära de ärren. Skador jag själv åsamkat.

Jag tror att kärnan till mobbning ligger hos mobbarna, inte i själva mobbningen. Men hur får vi slut på det? Hur får man mobbarna att inse att det finns ett verkligt problem där och då? Att det de gör inte är acceptabelt.

Vill be om förlåtelse

Nu i efterhand är det ju lätt för mig att se vad som gick fel, att förstå varför de kände som de gjorde och inse varför hela situationen blev som den blev. Men det var inte lätt att inse det då. Jag ville aldrig skada dem. Jag ville bara överleva min vardag och jag är nu ledsen att de hamnade i kläm mellan mig och min sjukdom.

Men inga av dessa tankar hjälper längre. Mobbningen löstes aldrig, ingen tog tag i den på riktigt. Och ärren kommer alltid finnas kvar. Hos mig, men i synnerhet hos dem. Det enda jag kan göra nu är att säga förlåt, det var inte meningen. Och verkligen mena det.

Tina

Läs nästa berättelse: Jag var trådsmal men kände mig gigantisk

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser
  • Quiz: Känner du igen Finlands invasiva arter?

    Testa dina kunskaper i vårt bildquiz!

    Invasiva främmande arter är växter och djur som människan har fört in till områden där arten inte naturligt är utbredd, och som utgör ett hot mot den biologiska mångfalden. Känner du igen de här invasiva arterna som förekommer i Finland?

  • Fjärde raka för Cocks – vann baltiska ligan efter finalrysare

    Cocks besegrade ukrainska Zaporozhyes i finalen.

    Cocks är fortfarande herren på täppan i den baltiska handbollsligan. Riihimäkiklubben vann den internationella ligan för fjärde året i svit genom att besegra ukrainska ZTR Zaporozhyes med 23–22 i finalen.

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.