Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 58: Jag var trådsmal men kände mig gigantisk

Exitskylt.
Exitskylt. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Maten och min vikt var det enda jag kände att jag kunde kontrollera. Då jag såg mig i spegeln lade mitt huvud till 20 kilo. Vikten rasade. Till slut hittade jag en livskamrat som gått igenom samma mobbningshelvete, berättar Maria.

Så här skriver Maria till #tadetpåallvar:

I grundskolan blev jag ofta mobbad av de äldre eleverna. Visst fanns det personer i min egen klass som tyckte jag var ful, tjock och för bra i skolan och talade bakom ryggen, ”glömde” att bjuda in mig till fester och så vidare. Men det större problemet var alltid de som gick en eller två klasser ovan mig. I deras ögon var jag fullkomligt värdelös, och de gjorde sig säkra på att jag visste hur de kände. Detta både i skolan, och på fritiden.

Jag har sedan dess insett att jag har problem med att se mig som jag är. Jag tror att mobbningen har satt sina spår i spegeln: vad än jag på riktigt ser ut som, blir det som plus 20 kg till i mitt huvud

I skolan pratade jag inte så mycket om det. Några gånger för skolkuratorn och ibland redde vi upp saker inom klassen om det blev ”tjejdrama”. Jag var nog rädd för att det bara skulle bli värre om jag berättade. Likaså hade jag ju inga bevis: ord som slängs i luften får man inte tag på efteråt, det fanns inget sätt att bevisa att dessa ord sagts eller att de faktiskt gjorde ont.

En dag ringde det på min dörrklocka hemma, jag tror att jag då gick på tredje klassen i lågstadiet. Det var min granne som jag hade lekt med i några år på fritiden och som gick någon klass över mig i skolan. Också hennes klasskompis var med.

De sade att de hade en fin hemlighet att berätta, och att jag skulle ta dem i hand som ett löfte att inte berätta. De tog i mina händer, slog mig på var sin kind och sprang bort. Jag tappade alla ord för resten av kvällen, jag tror inte ens att jag berättade något för mina föräldrar för att jag skämdes så.

Kastade fula ord efter mig

Jag fortsatte ändå leka med samma granne för att jag inte hade så många kompisar och var rädd att mista en av de få. Nu senare skulle jag inte ha kallat henne för min kompis längre. Det var mer hon och hennes kompisar som tryckte ner mig för att känna sig själv bättre.

Som till exempel med hjälp av hennes hund. Hon, liksom alla andra, visste hur livrädd jag var för deras stora hund. Hunden brukade vara bunden när jag kom till deras hus och tills jag var inne på hennes rum. En gång tyckte hon dock att det skulle vara roligt att släppa hunden på mig, så där satt hon och skrattade ihjäl sig medan jag trodde jag skulle dö. Konstigt nog gillar jag inte hundar ännu heller.

Det som ändå kanske har satt mest spår i mig var alla de gånger de äldre killarna kallade mig för ful, tjock och äcklig. Att gå runt och höra på sådant i åratal gjorde mig till en väldigt stark människa, men man glömmer det aldrig. Jag gjorde mitt allt, och gör ännu också det, för att se ”vacker” ut – inte för att jag ännu heller riktigt kan se mig själv som vacker.

Det roligaste var när sådana killar som inte ens kom ihåg att de någon gång mobbat mig började be mig ut på date då jag började gymnasiet, för att jag hade börjat träna mer och mer och var plötsligt ”het” i deras ögon ...

Rasade i vikt

Några år efter att jag skrev studenten gick det så långt att jag inte direkt åt något längre. Tack vare att jag började studera och hittade riktiga vänner tog jag mig ändå ur det träsket. Jag tror att jag slutade äta normalt mest för att söka någon sorts accepterande av andra, och också för att jag trodde att man då alldeles säkert skulle hitta sig en pojkvän. Likaså var vikten något som jag kunde kontrollera och briljera med.

en härlig sambo som jag ska gifta mig med – något som jag aldrig trodde att skulle hända. Han har också blivit mobbad som yngre, och jag tror att det är en av orsakerna varför vi fungerar så bra ihop.

Nu, några år senare, när jag ser på fotona som togs då kan jag inte förstå att jag var så väldigt, väldigt smal. Då kände jag mig som en gigantisk val trots att jag nog inte såg frisk ut längre. Jag har sedan dess insett att jag har problem med att se mig som jag är. Jag tror att mobbningen har satt sina spår i spegeln: vad än jag på riktigt ser ut som, blir det som plus 20 kg till i mitt huvud och i mina ögon, oavsett av vad någon annan säger.

Det är kanske inte så konstigt att min favoritförfattare är Jonas Gardell. En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré var böcker som jag kände att jag kunde relatera till: här var nu plötsligt någon som förstod hur jag kände mig, som också visste hur det var att bli utanför, och kunde i ord beskriva hur det kändes att vara så väldigt ensam.

Sambo i samma situation

Jag har ett härligt liv nu som 26 år gammal, med många fina vänner, en härlig sambo som jag ska gifta mig med – något som jag aldrig trodde att skulle hända. Han har också blivit mobbad som yngre, och jag tror att det är en av orsakerna varför vi fungerar så bra ihop.

Båda har vi gått igenom det och de som lärt känna oss i vuxen ålder tror jag att inte ens skulle tro att vi någonsin blivit mobbade, men visst hänger det med. Jag märker att vi båda har ett behov av att höra någonstans, vara en del av en gemenskap, eftersom vi så ofta som yngre hamnade utanför.

Men samtidigt har det också gjort oss till människor som numera vågar säga ifrån, och vågar lämna sig utanför den gemenskap som inte är till någon nytta. Vi vet ju nu att det finns människor som tycker om oss precis som vi är, och att vi kanske inte längre behöver strida med bilden om oss själva varje dag. Vi duger nog som vi är.

Inom några år har vi tänkt skaffa barn, och jag hoppas så innerligt att våra barn inte behöver lida igenom samma som vi. Jag hoppas också att vi är så bra föräldrar att våra barn aldrig tänker tanken att kalla någon fet eller äcklig. För de orden sätter spår som aldrig helt och hållet kan suddas ut.

Maria
Mobbningen pågick 1996–2004.

Läs nästa berättelse: Lagkamraterna mobbade och var våldsamma

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.