Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 59: Lagkamraterna mobbade och var våldsamma

Ung kvinna viftar med en ryggsäck.
Ung kvinna viftar med en ryggsäck. Bild: Yle / Peter Sjöholm fixa mobbningen

På dagarna blev jag mobbad i skolan, på kvällarna i mitt korgbollslag. Jag klarade mig ur det efter fyra år. Men varför glömde de vuxna bort mig, frågar sig Saara.

Så här skriver Saara till #tadetpåallvar:

Mobbningen började då jag gick i årskurs fem. Min bästa vän hade flyttat till en annan skola. Jag blev vän med en flicka som gick i samma klass som jag. Vi blev goda vänner och allt var bra, tills hon bestämde sig att hon inte ville vara min vän längre.

Jag började gråta då jag hittade mitt namn. Jag hade fått alla de värsta pojkarna på min klass, de fyra värsta människor jag kunnat tänka mig.

Hon var en av de populäraste i klassen och därmed fick hon hela klassen vänd mot mig. I början var det bara utfrysning. Ingen ville vara med mig på rasterna, eller vara mitt par i skolarbeten och så vidare. Det gick bara längre och snart började man kalla mig saker, dra pulpeterna ifrån mig och lämna mig ensam överallt.

Ingen ville vara med mig. Lärarna märkte det. Vi hade ett anti-mobbningsteam i skolan och de ”ingrep”, det vill säga talade med mig och mobbarna. Mobbarna lovade att sluta och det var det.

Drog sig tillbaka allt mer

Det hjälpte i två dagar. Sedan blev det bara värre. Ingen talade med mig annat än att de gav elaka kommentarer. Jag började stänga mig in på wc:n för att inte hamna vara ute på rasterna. Jag slutade försöka prata med människor.

Som en tidigare väldigt utåtriktad person var denna tystnad inte normal för mig. Jag satt ensam på rasterna och i klassen. Ingen gjorde något som skulle ha haft någon inverkan. Jag började sjunka djupare och djupare in i mig själv.

Det var endast två flickor som till slut gick med på att tala med mig. De tog mig med i sina lekar och samtal. De var inte vänner jag skulle ha valt själv, men de var vänner och jag var tacksam. Jag klarade mig igenom lågstadiet med nöd och näppe tack vare dessa två flickor.

Jag tränade hela sommaren och jag förtjänade min plats i det laget. Mobbningen blev bara värre, de äldre flickorna hade alltid något att säga.

Fick obehaglig klass

Efter att ha valt högstadium hade jag hopp. Vi hade fått önska klasskamrater och min bästa vän som bytt skola några år tidigare skulle komma till samma skola igen! Jag kommer ihåg dagen jag gick till skolan för att se listorna med de blivande klasserna. Jag gick fram till huvudingången och där var de, limmade på dörren …

Jag började gråta då jag hittade mitt namn. Jag hade fått alla de värsta pojkarna på min klass, de fyra värsta människor jag kunnat tänka mig. Jag ringde min pappa och bara grät i telefonen. Dt var ännu en tid tills skolan skulle börja. Då slutade jag vänta på att skolan skulle börja. Jag var livrädd för att gå till skolan.

Det blev värre än jag trott. Min bästa vän som kommit tillbaka hade jag ingen kontakt med. Hon ville få nya vänner och jag passade inte riktigt in. Jag stängde ut mig totalt, jag försökte inte ens delta i något, jag fokuserade mig endast på skoluppgifterna. I skolbussen satt jag alltid längst fram, ensam, och talade med chauffören.

Jag hade gått från att vara en glad och utåtriktad person till en ensam, osäker och sorgsen flicka. I skolan kom kuratorn och talade med mig, eftersom jag var en av de få eleverna som inte fått någon som de önskat på sin klass. Vi träffades ett par gånger. Hon sa att genast då vi flyttar in i nya skolbyggnaden kommer vi överens en tid då vi ses. Jag var lättad, äntligen någon som bryr sig och som jag kan tala med.

Mobbad också utanför skolan

Min hobby var och är fortfarande korgboll. Mina lagkompisar fick också för sig att börja mobba mig. Det började med elaka kommentarer. Som värst var det även fysiskt våld på spelplanen. Vi hade gemensamma lagaktiviteter, men jag valde att inte sitta nära någon.

Det var bara ett par flickor som mobbade mig på träningarna, men resten gjorde inget. De sade ingenting, tränarna sade ingenting, det bara fortsatte. Så efter att ha blivit mobbad i skolan hela dagen fortsatte det även på kvällen. Kuratorn hördes det ingenting från.

Jag trodde allt skulle förändras den sommaren. Jag bestämde mig för att klara mig till 1-laget, ingen skulle stoppa mig. Jag tränade hela sommaren och jag förtjänade min plats i det laget. Mobbningen blev bara värre, de äldre flickorna hade alltid något att säga.

Kuratorn glömde mig

Skolan fortsatte, pojkarna mobbade mig värre än någonsin. Jag började försöka få vänner bland mina klasskompisar. Jag umgicks med några flickor och började komma ut ur mitt skal i skolan.

På åttan och nian började jag ha ett par vänner. Även om mobbningen fortsatte tog jag det inte så hårt. Jag återfick kontakten med min bästa vän och började ha en grupp med vänner. Pojkarna slutade aldrig med sin mobbning men jag kunde ta det. Jag började dra mig upp ur kärret som skapats kring mig.

På våren, just innan nian skulle ta slut, kom kuratorn fram till mig. Hon bad om ursäkt för att hon aldrig återkom gällande träff. Hon hade antagit att allt var bra eftersom jag verkade så utåt. Jag sade åt henne att jag inte hade haft det bra: jag hade varit på gränsen att sluta med en hobby jag idag fortfarande älskar.

Varför hjälpte ingen vuxen?

Idag går jag i yrkeshögskola och spelar korgboll. Jag tog mig ut ur en situation som pågick i över fyra år, utan vänner och utan hjälp. Tack vare allt jag gått igenom kan jag säga att jag är en mycket starkare person än innan. Men fortfarande får jag tårar i ögonen om jag behöver tala om allt som hänt.

Jag är förundrad över att jag inte slutade spela korgboll, att jag orkade satsa på skolan och att jag överhuvudtaget kom över allt det som pågick. Men en sak är säker: mobbningsteamen i skolan är inte till någon hjälp. Eller i alla fall var det inte det i min situation. Det som stötte mig mest var att ingen vuxen hjälpte mig,

Men här är jag, starkare än då.

Saara
Mobbningen pågick 2005–2009.

Läs nästa berättelse: I min nya skola har jag många jättebra kompisar

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.