Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 60: I min nya skola har jag många jättebra kompisar

Knytnäve träffar ansikte
Knytnäve träffar ansikte Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Bella har blivit mobbad en stor del av sitt liv på både dagis och i grundskola. Det första skolbytet hjälpte inte. Till slut fick hon vänner i en ny skola och kan nu gå ut nionde klass.

Så här skriver Bella till #tadetpåallvar

Sedan jag var tre år gammal och började dagis blev jag mobbad tills jag var femton år.

De gjorde en chatt i Kik där de började mobba mig om en massa saker

I dagis kallade de andra barnen mig med fula förvrängningar av mitt namn och när man är så liten är mobbningen annorlunda. Jag började i grundskolan i en skola som låg intill mitt dagis. Så klart kom då en stor mängd av de människor som gick med mig i dagiset till samma klass och pararellklassen så jag blev inte av med dem.

Jag berättade för lärare att jag blev mobbad men inte kunde de göra så mycket åt saken. Lärarna hade någon slags diskussion med mobbarna men det hjälpte inte. Under mina år från fjärde klassen till sjätte klassen blev jag inte direkt mobbad, jag blev bara lämnad utanför.

Gick åt helvetet

När jag gick ut sexan fortsatte i högstadiet på samma ställe var jag så lycklig för jag trodde att allting skulle bli ännu bättre. Men stort sett gick det åt helvetet.

Det var alltid pojkar som mobbade mig. Jag blev kallad ful och många andra saker som var mycket otrevliga.

Jag blev kallad ful och många andra saker som var mycket otrevliga.

På sommaren frågade jag mina föräldrar om det skulle vara möjligt för mig att byta skola men det kom inte på fråga, så jag bara fortsatte att gå till skolan.

Jag hade önskat att jag och mobbarna inte skulle placeras i samma klass då vi började sjunde klass. Men så klart råkade de alla börja i min klass.

Människorna på min klass hade ingen respekt för lärare eller andra elever så om man till exempel hade en presentation framför klassen fick man alltid höra en massa kommentarer.

Ville byta skola

Efter några månader i åttonde klass hade det gått så långt att jag en dag berättade för mina föräldrar om hur dåligt jag mådde och att jag på riktigt ville byta skola.

Efter det pratade vi med skolan. Vi hade många möten om saken och försökte att jag ändå skulle ge skolan en andra chans och en massa sådant onödigt skit.

Till slut bytte jag skola. Jag hoppades att jag skulle få en massa nya vänner och äntligen bli glad men nej. Ingen brydde sig ett skit om att jag hade kommit dit och jag hade inga vänner. Snart började det som jag mest varit rädd för igen.

Snart började det som jag mest varit rädd för igen

Dom började mobba mig där också. En grupp med pojkar gjorde en chatt i Kik där de började mobba mig om en massa saker som mitt utseende och att jag är vegetarian.

Jag visade detta till mina föräldrar som kontaktade skolan och rektorn pratade med pojkarna. Rektorn berättade sedan för mig att jag tydligen hade sagt elaka saker åt pojkarna. Rektorn sa att jag gjorde fel. Bara för att de mobbade mig får jag inte göra det tillbaka.

Potatismos i penalen

En gång märkte jag att min penal var varm. När jag öppnade den hittade jag potatismos och en knackkorv i den. En annan gång blev min telefon stulen i omklädningsrummet.

När sommaren var över och skolan började så hade jag fått körkort och en elskooter. Nu var allting mycket värre för både pojkarna och tjejerna började mobba mig. Snart hade de börjat förstöra elskootern genom att hälla lemonad på den och slänga sidospeglarna i buskarna.

Jag ville bara komma bort från skolan och jag försökte ignorera allt. En gång på fysiktimmen sa läraren åt mig att jag skulle läsa högt i klassen. Då jag svarade att jag inte vill gav läraren uppgiften till någon annan. En av mina mobbare frågade då högt varför jag inte ska behöva läsa varpå läraren bara svarade att ”inte vet jag” och skrattade med mobbaren. Det här hände flera gånger.

Stannade hemma

En dag klarade jag inte av att gå till skolan och stannade hemma. Jag berättade för mina föräldrar varför jag inte gick men de sa bara att ”du klarar det nog, det är inte så farligt”.

Nästa skoldag gick jag ändå inte till skolan. Jag hade bestämt mig för att jag ville gå och prata med någon och jag for till en ungdomspoliklinik.

Där berättade jag allt. På vägen därifrån mådde jag ännu sämre för jag hade börjat tänka på alla dåliga saker som hade hänt mig. Jag körde till en bro som gick över en motorväg och jag tänkte hoppa men min bästa och enda vän stoppade mig i tid. Hon förstod vad jag tänkte göra.

Hon förstod vad jag tänkte göra.

Till slut insåg mina föräldrar att jag inte klarade av skolan och jag fick stanna hemma. Efter några månader konstaterade de att jag ändå måste gå ut nionde klass och vi flyttade till en annan stad.

Mår bra nu

I min nya skola har jag nu många jättebra kompisar och skolan är mycket bra. Jag går också hos en psykiater en gång i veckan och det har hjälpt mig mycket.

Jag har ännu svårigheter med vissa saker som har orsakats av att jag har blivit mobbad. Jag har svårt för att prata framför människor och jag har dålig självkänsla.

Jag tror att jag aldrig skulle ha blivit den person som jag är i dag utan att ha blivit mobbad, men det var inte trevligt och det kommer att följa mig hela mitt liv.

Bella
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick från 2002 till 2013.

Läs nästa berättelse: Jag var feg som mobbade

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.