Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 64: Mobbarna måste läras empati

person står vid stranden och tittar ut över isen
person står vid stranden och tittar ut över isen Bild: Yle/Simon Bergholm #tadetpåallvar

Jonas fick i lågstadiet veta att han är fet, ful och värdelös. Som vuxen kämpar han med ett mycket dåligt självförtroende. Det är fruktansvärt att som familjemedlem följa med en så nedbrytande process, skriver hans mamma.

Så här skriver Jonas mamma till #tadetpåallvar:

Jag är mamma till en pojke som blev mobbad hela sin lågstadietid. Han är 21 år idag och är fortfarande påverkad av den mobbning han utsattes för.

Den mobbades familj slutar aldrig gråta över känslan när man på nära håll blir tvungen att följa med hur illa det berör den som blir utsatt.

Han var en lite rundlagd pojke. Jag minns ännu när han skulle börja första klassen i skolan. En liten ”idyllisk” byskola. Han var så spänd och osäker, men som förälder säger man att allt kommer att gå jättebra. Men hur fel man hade.

Skolan förnekade mobbningen

Jag minns när hans lärare ringde mig: ”Jag vet inte vad det är för fel med Jonas idag, men han vill inte äta. Jag vet inte om han har ont i magen eller om det beror på det som hände.” Jag frågar vad som hänt.

Läraren svarar att då hon tittar ut genom fönstret ser hon hur Jonas står mitt i en ring. Pojkarna från årskurs tre och fyra har omringat honom och lovar honom stryk för att han är så fet och ful. Ja, då skulle man som lärare kanske inte mera behöva fråga sig varför Jonas har ont i magen och inte vill äta.

Han hörde hela sin lågstadietid om hur fet, ful och värdelös han var. Vi var i kontakt med skolans rektor och lärare men de ansåg att i deras skola förekommer det ingen mobbning. Det var många, många gånger som vi båda grät utanför skolan på morgonen för att han var så rädd för skoldagen.

Lär barnen empati

Idag är Jonas en fin ung man, men han har tyvärr ett mycket dåligt självförtroende. Han ser inget gott i sig själv, är rädd för att göra fel, han är rädd för att ta sig fram i livet, rädd för att våga olika saker. Han tror inte på sig själv för allt kommer ändå att gå fel, tänker han. Han kämpar dagligen och hela tiden med känslorna av att duga, att ha ett värde, att få vara den han är.

De som utsätter en annan person för mobbning förstår inte vilka konsekvenser det har för den mobbade. Hur kämpigt det blir att försöka acceptera sig själv när man under många år får höra hur man inte har ett värde.

En mobbad person kommer aldrig över den känslan helt och hållet. Den mobbades familj slutar aldrig gråta över känslan när man på nära håll blir tvungen att följa med hur illa det berör den som blir utsatt. Jag skulle hoppas att alla föräldrar skulle lära sina barn hur illa det känns när någon blir ledsen. Ställa barnen frågan: Hur skulle det kännas för dig om du skulle vara i samma situation?

Jonas mamma

Namnet är fingerat.
Mobbningen började år 2000.

Läs nästa berättelse: Vi hatar dig, skrev de på nätet

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.