Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 66: Förskolan förstod inte min smärta

En boll på marken.
En boll på marken. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Minnen från mobbningen i förskolan fyller fortfarande Siri med skräck. Den enda tröst hon fick av läraren var glass och en uppmaning att inte ta åt sig.

Så här skriver Siri till #tadetpåallvar:

I dagisåldern var jag alltid glad och sprallig. Jag hade i motsats till många andra barn sällan problem med blyghet eller svårt för att ta kontakt med andra. Jag hade flera vänner och var aldrig rädd för att gå till dagis.

Jag kom otaliga gånger och berättade, och hennes reaktion var helt enkelt: ”Men de leker ju bara!”. Jag fick lov att äta en glass som tröst

Då jag i femårsåldern började på en förskola var det som om allt vändes upp och ner. Redan från första dagen insåg jag att jag inte passade in. De andra barnen i min grupp tog genast avstånd och sprang åt motsatt håll då jag försökte hälsa. Jag förstod ingenting alls. Luktade jag? Såg jag konstig ut? Det fortsatte dagligen med att de flesta undvek mig. De som inte mobbade mig aktivt höll sig ändå undan, kanske på grund av rädslan av att bli mobbade själva.

Sedan kom det ännu en ny tjej till gruppen. Vi råkade sitta bredvid varandra på matrasten och vi klickade direkt. Jag minns exakt hur sprallig jag var resten av den dagen, lättnaden som fyllde mig då jag började våga hoppas på att allt skulle bli bra.

"Det är bara lek"

Nästa dag var det som om inget skulle ha hänt. Min nya bekantskap hade slutit sig till resten av gruppen. De jagade mig runt gårdsplanen tills jag grät av utmattning. Då lämnade de mig en stund.

Sedan kom de tillbaka, hela gruppen på ca 10 personer, med min nya bekantskap i spetsen. Jag var på väg att ställa mig upp och springa iväg, men hon sade ”Siri, vi sku vilja säga förlåt till dig”. Jag tackade dem lättat och var på väg att gå fram till dem. Men då ropade hon ”Nu har vi henne!”. Tre av killarna sprang fram och band fast mig hårt med ett hopprep. De ställde mig mot ett träd och skrek och skrattade.

Jag ville inte gå någonstans längre, allra minst till förskolan. Jag minns den fysiska smärtan av magknip innan förskolans dagsutflykter. Jag minns simhallsutflykten som slutade med att jag hölls under vattnet medan andra barn stod på mitt huvud. Och jag minns speciellt klart hur läraren inte gjorde något.

Jag kom otaliga gånger och berättade, och hennes reaktion var helt enkelt: ”Men de leker ju bara!”. Jag fick lov att äta en glass som tröst, i utbyte mot att jag inte skulle ”göra allt till en stor grej”.

Erbjud glass som tröst

Jag minns så smärtsamt tydligt hur hela min inställning och mitt sätt att fungera långsamt förändrades. Känslan av att ingen vuxen på förskolan ville hjälpa, som om de tyckte jag förtjänade det. Känslan av att inte duga, av att vara för ful, för konstig, för aktiv på lektionerna, för udda. Och den konstanta känslan av ensamhet som det förde med sig.

Man kan inte hantera mobbningen i skolmiljöerna genom att slänga ur sig ”ta inte åt dig”. Det är klart att man tar åt sig. Om den enda hjälp man får är en laktosfri glass som plåster på såren är något allvarligt fel.

Siri
Mobbningen pågick år 2000. 

Läs nästa berättelse: De jagade mig efter skolan

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.