Annica Lindström
Yle
Maria växte upp på en liten ort i 70-talets Österbotten. Hennes föräldrar var jordbrukare och familjen hade ont om pengar. Det räckte för att hon skulle bli utfryst ur klassen.
– Vi hade inte råd att resa. Vi hade inte råd att skida. Jag hade inte egna träningsskor då vi skulle börja springa utan dem fick jag av en lärare, hennes barn hade växt ur, berättar hon.
Den största delen av mobbningen handlade om utfrysning, men i bland blev mobbningen också fysisk.
– Det var nog på mig hela tiden. Jag fick inte gå som jag gick, de skuffade mig och de höll på och rev mig och slet mig. Jag minns den där känslan då jag for hem gråtande.Du är inte ensam – #tadetpåallvar
Det var inte bara eleverna som mobbade i Marias skola, också lärarna deltog. Flera av lärarna gjorde narr av att Maria föräldrar var jordbrukare.
– De kallade oss för "bondvett" och tyckte vi var dumma då vi inte kunde läsa och räkna, berättar Maria.
Status och kläder orsakade mobbning
Då Maria börjar högstadiet lugnade mobbarna ner sig och lämnade henne i fred. Men Marias mobbningsberättelse är fortfarande inte avslutad. 30 år senare fortsätter den då hennes yngsta dotter, Laura, börjar på dagis. Laura blev utfryst för att hon inte hade de rätta prylarna.
– Det gick ju i arv det här med pengar. Vi byggde ett nytt hus och jag var hemma med barnen och jag var arbetslös för det var på 90-talet och min man arbetade. Pengarna räckte inte till något mera än huset, säger Maria.
Laura själv minns att barnen redan på dagis delade upp sig i två grupper.
– Det var vissa som hade jättemycket pengar som var med varandra. Och så var det de som inte hade lika mycket pengar med varandra. Det fanns ingen som var kompis med alla. Om man inte hade nya skor och sådant så då fick man inte vara med. Då tyckte det att man var ful, säger Laura.
Glåpord ledde till ätstörning
I slutet av lågstadiet blev mobbningen värre och fortsatte också då hon började i sjunde klass.
– Det var en pojke som sade att jag är tjock och att jag borde banta. Efter det ville jag inte äta mera. Jag blev jättesmal och gick ner flera kilo, säger Laura.
Laura åt allt mindre och mådde allt sämre.
– Jag var jättetrött och på dåligt humör, säger hon.
Inför åttonde klass bestämde sig Laura för att byta skola i samband med att familjen flyttade till en annan kommun. Då upptäckte hennes nya skolhälsovårdare att Laura har en ätstörning.
– Jag fick börja gå på viktkontroller hos skolhälsovårdaren och hon har stöttat mig väldigt mycket.
I dag mår Laura bättre. Hon hittade snabbt nya kompisar i den nya skolan och ätstörningen är under kontroll.
Föräldrarnas ansvar
Som vuxen har Maria funderat mycket på de vuxnas ansvar för att stoppa mobbning.
– Jag har kommit fram till att mobbningen inte startade bland barnen. Det är inte barnen som börjar hacka på andra barn utan mobbningen startar hemma. De hör på föräldrarna som sitter och pratar om andra familjer. Där startade det.
Kan mobbning gå i arv?
– Ja, absolut.
Hör Marias och Lauras berättelse genom att klicka på bilden och lyssna på ljudpodden.
Maria och Laura heter egentligen någonting annat.
Läs tiotals berättelser om mobbning: Här är berattelserna vi tiger om
