Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 67: De jagade mig efter skolan

Knytnäve mot dörrglas med skosuleavtryck och cykelreflektion
Knytnäve mot dörrglas med skosuleavtryck och cykelreflektion Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Mobbarna följde efter mig på cykel och försökte få mig att falla av sadeln. Jag gick ner i vikt och vågade inte tala öppet om det. Men mobbningen har gjort mig mer observant, berättar Pernilla.

Så här skriver Pernilla till #tadetpåallvar:

För mig började det hela i första klass. Det var en tjej som jag lekte mycket med hemma, men i skolan var hon den elakaste. Jag fick inte vara med på rasterna och de gånger jag fick det såg hon till att jag fick blåmärken eller skrapade upp mina ben.

Idag mår jag ofta dåligt och får ångest över allt detta. Men jag är ändå glad att detta har hänt.

Några i min klass skrattade åt mig för att jag inte kunde läsa lika bra som dem. Det var nog ingen som märkte att de var elaka. Jag vågade inte ens säga det till läraren eller mamma och pappa. Min mamma var vän med tjejens mamma. Jag tror det var därför jag inte vågade berätta för mamma.

Droppen kom i trean då tjejen sa till mig att hon skulle komma hem till mig en natt och döda mig. Sedan vågade jag knappt gå till skolan. Jag vågade fortfarande inte säga det till någon för då trodde jag att hon verkligen skulle komma och döda mig.

Knuffad och skrattad åt

Jag fick gå om en klass för att jag inte riktigt hängde med i skolarbetet. Då kanske det kan bli bättre, tänkte jag. Jo, det blev det ett tag. Det var ändå en bra klass där jag kände nästan alla. Men en dag så bara vände det. Jag fick inte vara med dem på rasterna, de frös ut mig.

Det hela fortsatte i högstadiet där det blev nästan ännu värre. Några av killarna i den nya klassen kastade sudd på mig. De skrattade åt mig när man var tvungen att läsa högt eller svara på frågor. Jag mådde allt sämre för att jag inte blev lämnad ifred. De skrattade åt mig i korridoren, knuffade in mig mot skåp och väggar.

Till slut sa jag till min klassföreståndare att några var elaka mot mig. Då märkte hon att allt inte var som det skulle. Hon tyckte att jag skulle kontakta kuratorn och det gjorde jag efter någon vecka. Kuratorn lovade att prata med killarna som mobbade. Det gjorde hon och så blev det lite bättre i ett par veckor.

Åt allt mindre

Men sedan kom allt upp till en helt annan nivå. Killarna började följa med mig efter skolan med sina cyklar. De jagade mig. Jag var så rädd att de skulle göra mig riktigt illa. De kunde ta tag i mitt styre och typ skaka på cykeln så jag höll på att ramla. Jag vågade inte berätta om det för kuratorn för jag var rädd för att det skulle bli ännu värre. Jag höll inne med allt.

Det gick så långt att jag gick ner väldigt mycket i vikt och hade alltid en sax i min väska. Men som tur använde jag aldrig saxen till att skära mig. Varje gång jag tog upp den fick jag bara ångest.

Idag mår jag ofta dåligt och får ångest över allt detta. Men jag är ändå glad att detta har hänt. Det har gjort mig mycket mer vaksam på hur människor beter sig mot varandra.

Pernilla
Mobbningen pågick 1993–2001.

Läs nästa berättelse: Tjejgänget fryste ut mig

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.