På kalaset fick alla andra ett brev där det stod att födelsedagsflickan inte gillar Frida. Fortfarande som vuxen går Frida hem om det känns att hon inte passar in.
Så här skriver Frida till #tadetpåallvar:
Jag blev utsatt för psykisk mobbning, sådan som flickor ofta har talang för. Det var på fyran i lågstadiet. Vi var fyra flickor och sex pojkar på klassen.
Jag har förträngt mycket av den här tiden. Det är för smärtsamt att titta alltför långt tillbaka.
Verkligheten blev skev eftersom lärarna bara stod och såg på. Det kändes som om det var meningen att jag skulle straffas för min existens.
En av oss fyra tjejer var "drottning" i klassen. Gjorde eller sade hon något så höll alla med och följde efter. Det tisslades och tasslades bakom min rygg hela tiden.
En dag på uterasten började de andra leka. Jag gick fram och frågade om jag fick vara med. Svaret var att man bara fick vara med om man hade hängselbyxor på just den dagen. Det hade drottningen bestämt och alla hade fått veta det, utom jag.
De fula orden haglade
Jag blev klassens clown. Jag skämdes inför lärarna som såg mig när jag gick ensam på rasterna. Jag sade till dem att jag ville leka själv fast jag var sönderriven innanför skalet.Du är inte ensam – #tadetpåallvar
En annan gång började drottningen skrika åt mig att jag var så jävla ful och att hon önskade att min pappa skulle dö och så vidare. Hennes fula ord bara haglade över mig.
Jag började gråta öppet och sprang i panik hem från skolan. Mina föräldrar märkte att något var på tok ganska snabbt eftersom jag inte kunde hålla tillbaka tårarna då de frågade hur det var i skolan.
Alla fick ett brev – utom jag
Jag minns att de bjöd hem min lärarinna flera gånger för att tala om det. Alla föräldrar till barnen i klassen hade möte och en av föräldrarna hade sagt en gång: "Är det ingen här som har tänkt på att det kanske är Frida det är fel på och inte de andra?".
Han som sa det, hans dotter var min bästa vän, eller ja, hon var den som rapporterade allt skitprat som talades bakom min rygg till mig. Det var hon som stod bredvid och såg på när jag blev mobbad. Jag minns att jag ofta grubblade över varför hon inte blev mobbad, bara jag…
En annan gång fyllde en av oss fyra flickor år. Det skulle bli tjejkalas. När vi gett våra presenter, gav hon brev som hon hade skrivit till oss. Eller ja, alla fick ett brev, utom jag. Hon uppmanade de andra att inte visa breven för mig. Även efter denna fest fick jag rapport om att det i brevet hade stått: "Tycker ni om Frida? Det gör inte jag."
Verkligheten blev skev
En gång fick jag ett raseriutbrott på en handarbetstimme. Jag slängde min pulpet framåt på golvet. Då måste jag gå till kuratorn och lugna ner mig. Olyckligt frågade jag min mamma varför just jag inte fick vara med de andra.
Jag tänkte att det nog var något fel på mig och att mamma var blind för det eftersom hon älskade mig så mycket. Verkligheten blev skev eftersom lärarna bara stod och såg på. Det kändes som om det var meningen att jag skulle straffas för min existens.
Bytte skola
Jag hade turen att ha min storasyster på klassen ovanför. Hon stod på min sida och försvarade mig. Hon har än i dag dåligt samvete över de gånger hon inte var på plats och skyddade mig.
Jag vet att jag är en konstnärssjäl, men mycket av min känslighet och sårbarhet grundar sig i utfrysningen.
Så totalt fel att hon ska behöva känna så, så totalt fel av alla lärare på hela skolan, att de lät detta pågå. Min storasyster uppmanades till och med av lärarna att inte ingripa när jag blev "överfallen". Det hette att "Frida måste lära sig att hantera situationerna själv, på egen hand".
Jag bytte till en annan skola när jag började högstadiet. I dag hyser jag heller inga som helst agg mot tjejerna eller mina tidigare lärare. Jag hoppas att lärarna har blivit bättre på att hantera utfrysning med åren. För elevernas bästa.
Har svårt för tjejer i grupp
Jag vet att jag är en konstnärssjäl, men mycket av min känslighet och sårbarhet grundar sig i utfrysningen. På en halv sekund känner jag på mig om en människa är sann eller falsk. Jag hatar grupper, för det är alltid någon som blir ledare. Om jag ser någon som står ensam, går jag fram och pratar.
Jag har fortfarande svårt för tjejer i grupp om jag inte känner dem väl och de är mina närmsta vänner. Trots att jag i dag är trygg i mig själv, funderar jag en del på vad folk tycker om mig… Jag vill att folk ska acceptera mig och det är speciellt viktigt att de ska gilla mig så som jag är.
Jag går ofta hem om det känns att jag inte passar in, för jag är livrädd över att kliva in i rollen som pajas igen. Ingen ska någonsin få hoppa på mig igen. Får jag någon gång egna barn, kommer jag att darra i hela kroppen när jag för honom/henne till skolan första dagen.
Frida
Mobbningen pågick 1997–1999.
Läs nästa berättelse: Jag väljer ensamhet för att inte bli sårad
Uppdatering 14.5 kl 14.40: Rubriken ändrad.
