Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 68: Tjejgänget fryste ut mig

Ett skolfoto förstörs.
Ett skolfoto förstörs. Bild: Yle / Peter Sjöholm mobbare

På kalaset fick alla andra ett brev där det stod att födelsedagsflickan inte gillar Frida. Fortfarande som vuxen går Frida hem om det känns att hon inte passar in.

Så här skriver Frida till #tadetpåallvar:

Jag blev utsatt för psykisk mobbning, sådan som flickor ofta har talang för. Det var på fyran i lågstadiet. Vi var fyra flickor och sex pojkar på klassen.

Jag har förträngt mycket av den här tiden. Det är för smärtsamt att titta alltför långt tillbaka.

Verkligheten blev skev eftersom lärarna bara stod och såg på. Det kändes som om det var meningen att jag skulle straffas för min existens.

En av oss fyra tjejer var "drottning" i klassen. Gjorde eller sade hon något så höll alla med och följde efter. Det tisslades och tasslades bakom min rygg hela tiden.

En dag på uterasten började de andra leka. Jag gick fram och frågade om jag fick vara med. Svaret var att man bara fick vara med om man hade hängselbyxor på just den dagen. Det hade drottningen bestämt och alla hade fått veta det, utom jag.

De fula orden haglade

Jag blev klassens clown. Jag skämdes inför lärarna som såg mig när jag gick ensam på rasterna. Jag sade till dem att jag ville leka själv fast jag var sönderriven innanför skalet.

En annan gång började drottningen skrika åt mig att jag var så jävla ful och att hon önskade att min pappa skulle dö och så vidare. Hennes fula ord bara haglade över mig.

Jag började gråta öppet och sprang i panik hem från skolan. Mina föräldrar märkte att något var på tok ganska snabbt eftersom jag inte kunde hålla tillbaka tårarna då de frågade hur det var i skolan.

Alla fick ett brev – utom jag

Jag minns att de bjöd hem min lärarinna flera gånger för att tala om det. Alla föräldrar till barnen i klassen hade möte och en av föräldrarna hade sagt en gång: "Är det ingen här som har tänkt på att det kanske är Frida det är fel på och inte de andra?".

Han som sa det, hans dotter var min bästa vän, eller ja, hon var den som rapporterade allt skitprat som talades bakom min rygg till mig. Det var hon som stod bredvid och såg på när jag blev mobbad. Jag minns att jag ofta grubblade över varför hon inte blev mobbad, bara jag…

En annan gång fyllde en av oss fyra flickor år. Det skulle bli tjejkalas. När vi gett våra presenter, gav hon brev som hon hade skrivit till oss. Eller ja, alla fick ett brev, utom jag. Hon uppmanade de andra att inte visa breven för mig. Även efter denna fest fick jag rapport om att det i brevet hade stått: "Tycker ni om Frida? Det gör inte jag."

Verkligheten blev skev

En gång fick jag ett raseriutbrott på en handarbetstimme. Jag slängde min pulpet framåt på golvet. Då måste jag gå till kuratorn och lugna ner mig. Olyckligt frågade jag min mamma varför just jag inte fick vara med de andra.

Jag tänkte att det nog var något fel på mig och att mamma var blind för det eftersom hon älskade mig så mycket. Verkligheten blev skev eftersom lärarna bara stod och såg på. Det kändes som om det var meningen att jag skulle straffas för min existens.

Bytte skola

Jag hade turen att ha min storasyster på klassen ovanför. Hon stod på min sida och försvarade mig. Hon har än i dag dåligt samvete över de gånger hon inte var på plats och skyddade mig.

Jag vet att jag är en konstnärssjäl, men mycket av min känslighet och sårbarhet grundar sig i utfrysningen.

Så totalt fel att hon ska behöva känna så, så totalt fel av alla lärare på hela skolan, att de lät detta pågå. Min storasyster uppmanades till och med av lärarna att inte ingripa när jag blev "överfallen". Det hette att "Frida måste lära sig att hantera situationerna själv, på egen hand".

Jag bytte till en annan skola när jag började högstadiet. I dag hyser jag heller inga som helst agg mot tjejerna eller mina tidigare lärare. Jag hoppas att lärarna har blivit bättre på att hantera utfrysning med åren. För elevernas bästa.

Har svårt för tjejer i grupp

Jag vet att jag är en konstnärssjäl, men mycket av min känslighet och sårbarhet grundar sig i utfrysningen. På en halv sekund känner jag på mig om en människa är sann eller falsk. Jag hatar grupper, för det är alltid någon som blir ledare. Om jag ser någon som står ensam, går jag fram och pratar.

Jag har fortfarande svårt för tjejer i grupp om jag inte känner dem väl och de är mina närmsta vänner. Trots att jag i dag är trygg i mig själv, funderar jag en del på vad folk tycker om mig… Jag vill att folk ska acceptera mig och det är speciellt viktigt att de ska gilla mig så som jag är.

Jag går ofta hem om det känns att jag inte passar in, för jag är livrädd över att kliva in i rollen som pajas igen. Ingen ska någonsin få hoppa på mig igen. Får jag någon gång egna barn, kommer jag att darra i hela kroppen när jag för honom/henne till skolan första dagen.

Frida
Mobbningen pågick 1997–1999.

Läs nästa berättelse: Jag väljer ensamhet för att inte bli sårad

Uppdatering 14.5 kl 14.40: Rubriken ändrad.

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.