Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 69: Jag väljer ensamhet för att inte bli sårad

Ung person sitter på golvet.
Ung person sitter på golvet. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Utfrysningen ur tjejgänget fick mig att tystna helt. Jag hängde efter dem som en skugga men kände att ingen ville ha mig kring sig, berättar Lina.

Så här skriver Lina till #tadetpåallvar:

Under årskurs 3–4 blev jag sakta men säkert utfryst av mina tidigare vänner. Plötsligt gick jag ensam på rasterna. Jag hade ingen som valde mig när vi skulle välja par. Jag fick vänta tills alla valt sitt par och sedan se om någon hade blivit utan. Det ledde till att jag började göra allt skolarbete så självständigt som jag bara fick. Jag fick gå ensam på alla raster.

Bättre att vara med i ett gäng och vara lägst i rang än att vara helt ensam, tyckte jag.

Jag teg om mobbningen och ville hålla uppe ett sken av att jag hade kompisar, både hemma och i skolan. Jag skämdes för att jag inte hade några vänner. Varför skulle jag basunera ut hur misslyckad jag var? Lärarna såg förstås att jag var utanför. De försökte lösa det med att para ihop mig med andra elever när vi skulle göra skoluppgifter.

Försökte passa in i gänget

Men de kunde inte ta bort känslan av ensamhet och sorg i mig när jag efter skolan såg de andra glatt gå iväg med sina vänner och jag ensam gick hem. Mamma var orolig och försökte få mig att ringa en flicka på klassen och bestämma lekträffar. Hur skulle hon ha kunnat veta att det var redan för sent? Jag hade inget mod att ringa upp en av de som ignorerade mig på rasterna. Jag visste att min närvaro inte var önskvärd.

I högstadiet slutade jag nästan helt att prata. Jag hängde efter de andra flickorna som en tyst följeslagare. Jag hade inget självförtroende att ta kontakt med nya människor och försöka hitta nya vänner. Bättre att vara med i ett gäng och vara lägst i rang än att vara helt ensam, tyckte jag. Men mobbningen blev på ett sätt värre där. Min osäkerhet och töntighet störde dem som var högst i rang. Jag ville inte röka eller dricka och jag vågade inte prata med pojkar. Jag passade inte in.

Löften betydde ingenting

Under en gymnastiklektion hade vi fått förvara våra väskor i lärarens bil. Läraren skulle stanna kvar på samma sportplan så vi fick låna hennes nyckel för att få ut våra saker. Efteråt skulle någon föra tillbaka nyckeln till henne på andra sidan planen. Vi bestämde att det var jag som skulle göra det.

Jag frågade: ”Okej, men väntar ni här på mig?”. De svarade ja. När jag kom tillbaka hade de stuckit. Det de lovat mig betydde ingenting för dem. Någon gång kunde någon av mobbarna be om ursäkt och säga: ”Förlåt men vi ville vara för oss själva en stund”. Så jobbigt var det tydligen att ha mig i deras närvaro.

I slutet av högstadiet tog jag avstånd från mobbarna och hittade nya vänner. Jag mår ännu dåligt när jag hör att vi ska jobba i par eller grupper. Tanken att ingen vill vara med mig sitter ännu så djupt. Jag har svårt att ta kontakt med nya människor. Hellre håller jag mig för mig själv. Då undviker jag att bli sårad och lämnad av andra.

Jag skulle gärna konfrontera de som mobbade mig, men samtidigt vet jag att i deras närvaro skulle jag igen förvandlas till den ynkliga lilla mobbade flickan.

Lina
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1997–2003.

Läs nästa berättelse: Flickorna rangordnade varandra

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.