Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 70: Flickorna rangordnade varandra

Läppstift appliceras på mun
Läppstift appliceras på mun Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen pubertet

Listor på rangordning och teckningar på avklädda klasskamrater. Linda berättar om ett komplicerat kompisförhållande bland flickorna i klassen.

Så här skriver Linda till #tadetpåallvar:

Det fanns för många naturliga ledarroller bland flickorna i min lågstadieklass. Eftersom vi var udda antal flickor så var någon ständigt utfryst.

Flickan som ritat berättade att hon hade blivit tillsagd att rita mig tjockare än vad jag var.

Bland klassens flickor fanns "hemliga" pakter som formades genom att flickorna skickade lappar åt varandra. Den vanligaste frågan som stod i breven var att man skulle rangordna flickorna i klassen och vad man hade för åsikter om olika personer i klassen.

Jag hade lärt mig hemifrån att inte prata om andra människor på det sättet, vilket ledde till att jag oftast var den som var lägst i rangordningen.

Bästisen blev en pant

De andra flickorna var uppdelade i par. När den "starkare" i paret ville leka med någon annan så bytte de bästis med den de ville leka med. Bästisen blev en pant, en garantiavgift, så att man inte blev ensam.

Kompisskapet var väldigt komplicerat. Vi hade scheman på vem som skulle träffa vem, som inspekterades av de som var högst i hierarkin. Jag vet att en flicka hotade en annan flicka med fysiskt våld för att hon inte skulle leka med mig.

Jag, och troligtvis nästan alla andra, kände sig extremt osäkra i gruppen. Jag kunde aldrig slappna av. Det viskades mycket bakom ryggen på mig, och blickarna jag fick tydde på att de pratade om mig.

Värst kändes det när en flicka tvingade en annan att rita hur hon trodde att de andra flickorna i klassen såg ut nakna. Flickan som ritat berättade att hon hade blivit tillsagd att rita mig tjockare än vad jag var.

Alla mådde dåligt

Jag kände mig blottad, ensam och blev plötsligt väldigt medveten om min kropp. Läraren var inkopplad flera gånger, men mobbningen fortsatte. Alla mådde dåligt av mobbningen, och majoriteten var på sätt och vis offer för mobbningen.

majoriteten var på sätt och vis offer för mobbningen

Jag försökte prata om det då, och jag har försökt prata om det med mina gamla barndomskompisar efteråt.

Den vanliga responsen är "men jag då? Jag var också offer. Jag vågade ju inte". Den flicka som behandlade mig sämst har i efterhand rekonstruerat historien och har svängt på händelserna så att hon själv är offret. Flera av de tidigare mobbningsoffren har accepterat mobbarens förvridna sanning efteråt.

Tror att folk pratar bakom ryggen

Jag har varit arg och bitter genom hela högstadiet och gymnasiet.

Själv har jag hart problem med att smälta min bakgrund. Jag har varit arg och bitter genom hela högstadiet och gymnasiet.

Jag har haft lätt att tro att folk pratar om mig bakom ryggen. Jag känner mig fortfarande ibland osäker i en större grupp och hinner alltid tänka mig worst case scenarios ifall jag ska uppträda offentligt.

Innan jag började lågstadiet älskade jag uppmärksamhet och att vara i centrum. Förhoppningsvis kan jag fortsätta att bearbeta mina erfarenheter så att jag kan bli den människa jag känner att jag egentligen är. Jag känner att jag ännu är hämmad.

Linda
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1996-2000.

Läs nästa berättelse: Ursäkten var bara tomma ord

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.