Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 71: Ursäkten var bara tomma ord

Papper ligger på golvet i en korridor.
Papper ligger på golvet i en korridor. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Skolan försökte lösa mobbningen med att kräva en ursäkt av mobbarna. Men det var bara en formalitet som inte ledde någon vart. Som lärare kommer jag att göra allt för att sätta stopp för mobbning, berättar Ricarda som studerar till klasslärare.

Så här skriver Ricarda till #tadetpåallvar:

Allting började på sjuan i högstadiet. Jag var en helt vanlig elev, men sakta men säkert blev mitt liv fyllt med ångest, hat och depression. Jag har alltid haft starka åsikter om saker och ting. Jag är uppfostrad att stå på mig själv och att inte låta andra trycka ner mig.

Men förlåt betydde inget för dem. Mobbningen fortsatte som vanligt så fort vi lämnade rektorns rum.

Men vilken 14-åring skall behöva ta emot en massa fula kommentarer och hat? Jag utsattes för detta i sex år. De tre första åren var värst. Min högstadietid bestod av otaliga besök hos kuratorn och psykologen. Jag skar upp armarna och jag mådde väldigt dåligt. Till och med så dåligt att jag ville ta livet av mig själv. Det enda som fick mig att orka var min familj. Jag kunde inte låta dem gå igenom något så hemskt som en familjemedlems död. Jag kunde inte leva utan dem.

Skrek ut sin sorg

Då jag började gymnasiet blev det lite bättre. Mobbarna som bestod av tre eller ibland lite fler tjejer kom inte till gymnasiet. Jag hade under de senaste tre åren bara väntat på att få börja i en ny skola utan mobbarna. Men det tog aldrig slut.

Jag hamnade in en svår depression och började äta både sömnmediciner och antidepressiva mediciner. Jag gick till psykologen en gång i veckan och jag mådde lika dåligt, om inte ännu sämre än i högstadiet. Då jag såg dem på stan fick jag en massa blickar och fula kommentarer.

Då vi blev äldre och började gå på krog brukade de skuffa till mig varje gång de fick chansen. En kväll på krogen fick jag nog. Droppen hade runnit över bägaren. Jag skrek det jag visste att skulle såra dem allra mest. Jag kunde inte göra något åt det. Efter sex år hade jag ingen ork kvar. Jag lät tårarna komma och jag skrek. Sedan fick jag på käften.

Förlåtelsen betydde inget

Under alla dessa sex år gjorde ingen på skolan något. Mina föräldrar hade anmält mobbarna till rektorn men det enda hon gjorde var att hon bad dem be mig om förlåtelse. Det är lätt att be om förlåtelse om man han en stirrande rektor bredvid sig. Men förlåt betydde inget för dem. Mobbningen fortsatte som vanligt så fort vi lämnade rektorns rum.

Idag studerar jag själv till klasslärare. Jag kommer göra allt i min makt för att få slut på mobbningen. Jag vill inte att någon skall behöva gå igen det som jag gick igenom.

Ricarda
Mobbningen pågick hösten 2007 till våren 2013.

Läs nästa berättelse: Kuratorn slog bort min anorexi

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.