Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 72: Kuratorn slog bort min anorexi

Ensam ungdom sitter på golvet.
Ensam ungdom sitter på golvet. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Jag ville vara vackrare, smalare, eller ha mer kontroll för att överleva en del av smärtan. Min skola visste att jag mådde dåligt, men andra mobbningsoffer tog upp resurserna, berättar Henrika.

Så här skriver Henrika till #tadetpåallvar:

Jag har till i viss mån alltid haft vänner, men oftast genom mina hobbyer. Mina vänner har bott på andra ställen i Finland. Lågstadiet gick bra. Jag hade goda vänner, men något måste ha hänt eftersom jag började säga åt mina kompisar att de inte behöver vara med mig om de inte vill. Jag tror att en del vänner bara växte ifrån mig, men jag var tydligen extra känslig och tolkade det som att de inte ville vara med mig.

Lärarens kommentar då jag berättade om mina erfarenheter var ungefär: ”Det är typisk flickmobbning som inte märks utåt och som är svår att göra något åt”.

Då jag började högstadiet ordnades vi om och fick nya klasskompisar. Mina bästa kompisar hamnade på andra klasser. Början av högstadiet var också okej, men i något skede började jag lämnas utanför då mina kompisar gjorde saker på fritiden. Bland de som hade samma hobby kunde jag efter ett veckoslut höra om någon utfärd de gjort eller filmkväll de haft hos någon med hela resten av gruppen, men inte mig.

Annat offer fick all uppmärksamhet

I skolan började jag också lämnas ensam och jag ”rymdes” aldrig i klassen bredvid mina kompisar, utan fick alltid sitta längst fram i klassen. Jag började få höra att mina kläder var fel, mitt hår var fel, jag borde sminka mig mer ”för det gör man då man är så här gammal”. Det fortsatte: ”Med dom byxorna kan man inte ha de skorna”, ”de där skorna är fula”, ”du borde köpa nya byxor” och så vidare.

Jag satt mer och mer ensam också på rasterna i skolan. Då folk gick förbi mig utan att ens titta åt mitt håll kände jag mig som skräpet bredvid mig på golvet. Mitt självförtroende sjönk, jag kände mig ful, jag fick panikattacker och kunde sitta på en wc i skolan och hyperventilera och gråta. Också lärare gick förbi mig i korridoren utan att vända blicken åt mitt håll.

Jag försökte i något skede tala med min favoritlärare som satt i antimobbningsgruppen. Men vi hade en kille på min klass som var riktigt ordentligt mobbad och det sattes mest resurser på att lösa det problemet.

Ville ha kontroll

Lärarens kommentar då jag berättade om mina erfarenheter var ungefär: ”Det är typisk flickmobbning som inte märks utåt och som är svår att göra något åt”. Jag vet inte om jag berättade om allt. Panikattackerna berättade jag åtminstone inte om eftersom jag skämdes något otroligt. Därför kan det hända att lärare inte förstod hur dåligt jag mådde då.

På åttan bad en lärare mig att läsa boken Ihana meri som handlar om en flicka som insjuknar i anorexi och nästan dör av sjukdomen. Jag har kvar min läsdagbok där jag har skrivit: ”Jag inte kan förstå hur någon kan göra så mot sig själv”. Jag blev ändå fascinerad av boken och tänkte att folk kanske skulle tycka mer om mig om jag bara var vackrare, smalare, eller hade mer kontroll. Mina första ätstörningsdrag kom nog då fast sjukdomen slog ut ordentligt först i gymnasiet.

Trodde inte på ätstörning

Jag fortsatte vara ensam resten av högstadiet. Också på ettan i gymnasiet satt jag ensam på rasterna och timmarna. På tvåan åkte jag på utbyte. Under utbytet tvingade mamman i min första värdfamilj mig att äta mat jag inte tyckte om. Hon gav mer mat fast jag var mätt och inte kunde äta mer. Det triggade rädslan att äta för mycket och jag kunde få kräkreflexer bara jag såg mat. Jag blev rädd för att bli tvingad att äta.

Mitt självförtroende var redan före högstadiet mycket lågt och det krävdes inte mycket för att knäcka mig helt

Då jag kom hem talade jag med en lärare. Jag berättade för henne att jag var rädd för mig själv och rädd för vad jag gjorde mot mig själv då jag ibland lät bli att äta. Hon förde mig till skolkuratorn där jag berättade om både mobbningen och rädslan för mat. Skolkuratorns kommentar om att jag inte är tillräckligt smal för att ha anorexi blev startskottet för min egentliga ätstörning. Den har jag kämpat med nu i snart tio år.

Kontrollbehovet finns kvar

Jag tror inte att mina mobbare ens idag vet om att deras kommentarer tog på mig så hårt. Jag tror inte att de ens vet att de har mobbat mig. Men det som för någon bara känns som en kommentar om ett par byxor kan för någon låta som att man inte duger som man är, att man är ful, äcklig och tjock. Fast man säger något i all välmening måste man ibland tänka efter hur man säger det. Det kan tolkas på så många olika sätt och få konsekvenser i många år framåt.

Mitt självförtroende var redan före högstadiet mycket lågt och det krävdes inte mycket för att knäcka mig helt. Ännu idag som 24-åring försöker jag vara bättre, vackrare, smalare och ha mer kontroll. Jag har nu börjat gå i terapi eftersom ätstörningen bara blivit värre under åren då jag känt att maten varit det enda jag klarat av att kontrollera då allt annat varit kaos.

Henrika
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2003–2006.

Läs nästa berättelse: Minnena fruktansvärda att bära

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.