Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 73: Minnena fruktansvärda att bära

En människoskugga på marken.
En människoskugga på marken. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Christina fick utstå glåpord och förbjöds vara med och leka. Fortfarande kan hon inte lita på någon och minnena av att inte ha varit älskad gör mycket ont.

Så här skriver Christina till #tadetpåallvar:

Hela låg- och högstadietiden var en kamp. Mot slutet av lågstadiet och också senare hade jag några vänner. Men det spelade inte roll, jag kan inte säga att jag litade på dem. Än i denna dag utgår jag från att jag inte kan lita på någon, och tror automatiskt att alla jag träffar tycker illa om mig.

de vuxna i min närhet förminskade det och kallade det utfrysning. Aldrig mobbning. Och egentligen verkade de tycka att det var mitt eget fel.

I grundskolan fick jag ganska ofta höra: "hyi satan du e så fittigt ful" . Jag kommer inte ihåg de specifika glåporden. Jag fick heller aldrig vara med och leka, men jag stod bredvid och tittade på. Ibland frågade jag om jag fick vara med men svaret var oftast nej.

Jag blev så klart förvånad och var kanske med en stund, men gick sedan bort eftersom jag utgick från att jag ändå skulle bli utslängd snart. Vilket jag också blev. En gång kom en person kom fram och förklarade att "den här leken är full".

Alla skrattade åt mig

En gång skulle en ny kille börja i vår klass. Ett gäng killar från en klass över mig hittade på en historia om att jag skrivit ett kärleksbrev till honom och berättade om detta högt och ljudligt på skolgården. De berättade att han hade läst upp kärleksbrevet högt på skolgården i sin gamla skola och att alla hade skrattat åt mig. En dag när jag gick hem från skolan kom två av killarna rullskrinnande ifatt mig och sa typ "e du kär i honom?!" och liknande. Jag var livrädd men skrattade på utsidan, så hade jag lärt mig att man skulle göra. Så gjorde jag alltid, men det fungerade aldrig.

Det mesta av min låg- och högstadietid har jag förträngt. Mest var det frågan om utfrysning och konstanta elaka, förlöjligande kommentarer. En gång försökte jag säga åt en lärare att jag inte fick vara med, hon svarade "gå med bara". Efter det sade jag aldrig något åt någon mera om den saken. Jag ljög och sade att allt var bra. Jag var livrädd att någon skulle komma på mig och avslöja mig, för jag trodde (och tror fortfarande i viss mån) fullt och fast på att det var mitt eget fel.

Rädd för dem

Hur det har påverkat mig? Jag vågar inte berätta om det med eget namn. Jag är rädd för de här människorna. Och som sagt tror jag att alla tycker illa om mig, eftersom alla ("alla") gjorde det då. Det var en del av kulturen, henne tycker man illa om och får förlöjliga.

Det sitter så djupt att jag inte ens riktigt når det själv. Jag märker bara att jag i vissa situationer reagerar otroligt starkt, oftast oförklarligt. Senast idag hörde jag en tjej tala om mig och jag blev alldeles kall och fick ont i magen. Jag lyckades säga "tala hellre med mig än om mig" men ville bara springa bort och gråta efteråt.

Ibland känns det som att allt som är jag är en följd av mobbningen. Det pågick under en så lång tid. Ändå har jag svårt att säga att det är mobbning, eftersom de vuxna i min närhet förminskade det och kallade det utfrysning. Aldrig mobbning. Och egentligen verkade de tycka att det var mitt eget fel.

Ingen att lita på

Mobbningen har gjort att jag inte litar på någon. Att jag tror att jag är värdelös och icke-älskvärd. Att jag tar på mig skulden för allt och att jag alltid tar för mycket ansvar för att bevisa att jag visst är värd något. Bland annat. Det låter så fruktansvärt melodramatiskt. Om jag berättar om mobbningen för någon skrattar jag alltid bort det. Det sitter för nära och gör ännu för ont. Vad har jag gjort för att förtjäna att någon spottar på mina skor när den går förbi?

Christina
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1997–2006.

PS.
Efter att jag hade skrivit ned min historia bröt jag ihop totalt och grät hysteriskt i flera timmar. Alla gamla känslor av att vara värdelös, inte värd att älskas, inte möjlig att älskas, inte förtjänt av andras hjälp och kärlek och så vidare bubblade upp igen. Det mina mobbare "lärde" mig sitter i ryggmärgen.

Läs nästa berättelse: Nätmobbarna vågade inte ens titta på mig i skolan

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.