Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 74: Nätmobbarna vågade inte ens titta på mig i skolan

En mobiltelefon fotar en lapp med texten "hora".
En mobiltelefon fotar en lapp med texten "hora". Bild: Yle / Peter Sjöholm hora

Vår hemgjorda musikvideo spreds i hemlighet på Facebook. Sedan satt folk och gjorde narr av oss där utan att vi hade en aning om vad som pågick.

Så här skriver Rebecka till #tadetpåallvar:

I högstadiet på sjunde och åttonde klass blev jag nätmobbad över saker jag inte ens hade gjort. Både via min blogg och på Facebook. Jag fick höra saker som "attention whore, hora" och så vidare.

Ett halvt år efter att filmen lagts upp hittade en flicka den

Det värsta var att de som mobbade mig inte ens kände mig. Vi hade bara sett varandra i skolan. De var äldre och många.

Jag var i princip ensam. Visst hade jag mina vänner men de vågade ju inte säga till åt mobbarna.

Lätt att mobba på internet

Det är så jävla lätt att mobba folk nu för tiden via internet. Man kan vara anonym, och mycket modigare på nätet än face to face. De här människorna som skrev all skit åt mig via internet vågade inte ens titta på mig i skolan.

Jag fick i princip ingen hjälp. Inte kan lärare eller föräldrar övervaka det som händer på nätet. Och man skämdes ju.

I åttan gjorde jag och min kompis en "musikvideo" som vi kallade det, och vi var jättenöjda!

Ett halvt år efter att filmen lagts upp hittade en flicka den. Hon lade upp den på Facebook och begränsade synligheten så att varken jag, min kompis, föräldrar eller lärare kunde se den.

Hade ingen aning

Sedan satt folk och gjorde narr av oss där utan att vi hade en aning om vad som pågick. Turligt nog var det en tredje kompis som såg videon och skickade och frågade om vi hade sett den.

De sjöng "vår låt" efter henne i korridoren och gjorde narr av både henne och mig.

Min kompis gick i en annan skola, i samma skola som mobbarna. De sjöng "vår låt" efter henne i korridoren och gjorde narr av både henne och mig.

Ingen av lärarna märkte något eller brydde sig?! Efter ett tag lugnade allt ner sig, och vi tog ner videon.

Men jag mår ännu dåligt när jag tänker på det. Det kändes som om alla såg och alla visste, jag ville bara bryta ihop och gråta. Ville inte gå till skolan.

Starkare nu

Nu efteråt tänker jag alltid väldigt mycket på vad jag skriver och lägger upp på nätet. Så att folk inte ska kunna mobba mig igen.

Men jag antar att det kanske även har varit lite "what doesn't kill you makes you stronger" eftersom jag är mycket starkare nu än vad jag var då.

Rebecka
Mobbningen pågick 2010–2011.

Läs nästa berättelse: Inte ens mina bästa vänner stod kvar

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.