Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 76: Kraschen kom efter skolan

Man sitter på ändan av en bänk
Man sitter på ändan av en bänk Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Fanny måste till slut få professionell hjälp. Det var inte alls populärt att sköta skolarbetet väl. Efter skolan kraschade allt för Fanny. I dag är hon en förändrad människa.

Så här skriver Fanny till #tadetpåallvar:

Jag hade redan en gång skrivit ner mina upplevelser när det gäller mobbning, men skickade aldrig in den. Jag vet inte riktigt vad det var, men det kändes inte hundra procent bra. Sedan läste jag de andras berättelser och en kompis sade till mig att jag skulle göra det och att jag ju får vara anonym.

Men jag vill inte göra det anonymt, det är allt eller inget för mig och jag väljer allt. Mitt namn är Fanny och det här är min berättelse.

Det är fortfarande min värsta rädsla. Rädslan att bli ensam och rädslan att bli bortglömd.

Jag har aldrig varit bra på att berätta för andra om saker som gör mig och må dåligt. När mobbningen började på femman i lågstadiet nekade jag till det när mamma och lärarna funderade vad som pågick. Det som hände var ganska "klassisk mobbning" när det gäller flickor i åldern 11–12. De tjejer jag varit bästa vän med bestämde sig mitt i allt för att jag inte var bra nog att hänga med dem längre och jag blev mer och mer utfryst. Förutom att vi alla gick på samma klass, så delade vi samma hobby (friidrott) och även där måste jag vara ensam, medan de andra sprang tillsammans och skrattade och hade roligt.

Ville inte vara med mig

Jag förstod situationen rätt så snabbt och i skolan gav jag bara upp och insåg att det bästa var att hitta nya bästisar och det gick bra. Men allt var som förr på friidrottsträningarna och det var min mamma som var den första vuxna att ingripa. Hon tyckte självklart att det var jobbigt att se sitt barn vara ensam medan de andra var tillsammans och hon pratade med de andra flickornas mammor.

Det blev bättre, men jag kände ändå inte för att vara med dem. För innerst inne ville de ju inte vara tillsammans med mig och jag ville inte att de skulle ta mig med bara för att de måste. Jag var bara 11 år, men förstod ändå.

Lågstadiemobbningen har inte stört mig så farligt mycket. Det känns lite dumt att säga, men jag har faktiskt inte tänkt på det förrän jag skulle skriva ner mina erfarenheter och fast det inte känns så mycket nu, så var det nog mobbning. I högstadiet var det lite samma grej. Jag var fortfarande dålig på att prata ut och tog aldrig själv tag i det fast jag kunde må riktigt ordentligt illa ibland när jag kom hem.

Bara ”rövslickare” duktiga i skolan

Jag var väldigt duktig i skolan och gick ut nian med 9,6 i medeltal. Men redan på sjuan fick jag lära mig att det var något fel på att vara duktig på lektionerna. Varje gång jag markerat och svarat rätt, kom det ilskna kommentarer från klasskamraterna. Varje gång jag fått ett bra vitsord så var jag bara en rövslickare och det gick hemska rykten och kommentarer om vad jag egentligen hade gjort för att få min tia.

Det fanns speciellt en kille på klassen som med jämna mellanrum slängde kommentarer som till exempel: "Hur länge var du i källaren med läraren den här gången för att få den där tian?".

Det blev riktigt jobbigt och det fanns speciellt en kille på klassen som med jämna mellanrum slängde kommentarer som till exempel: "Hur länge var du i källaren med läraren den här gången för att få den där tian?". Till slut ville jag inte längre få bra i proven och jag slutade vara aktiv på timmarna för jag orkade inte längre. Då märkte min klassföreståndare att något var fel och han frågade hur allt stod till.

Diskussion först efter gråt

När jag sedan slutligen tvingades lämna klassrummet gråtande blev det lite diskussion. De förstod inte att jag tog det på allvar för alltihop var ju bara skämt från deras sida.

De visste inte att jag annars också (på grund av andra saker i mitt liv just då) mådde riktigt illa. Jag gick igenom tunga grejer som ingen i högstadieåldern ens ska behöva fundera på och var extra känsligt. Inte för att det spelar någon roll. Vad de gjorde skulle ändå vara lika hemskt. Jag hade en vuxen under den här tiden som jag anförtrodde mig åt och som jag än idag pratar med om det är något jag funderar på.

Gymnasiet gick bra och jag behövde inte uppleva mobbning mer. När jag sedan flyttade 500 km bort hemifrån till en annan stad kände jag att det skulle bli en ny början med nya människor runt omkring mig. Men istället kraschade allt. Att plötsligt vara ensam så långt ifrån tryggheten som jag sakta byggt nere i södra Finland, blev jobbigt och när jag till sist var helt slutkörd så tvingade min "reservpappa" mig att uppsöka läkare.

Rädsla och otrygghet

Efter att jag varken sovit eller ätit ordentligt på cirka tre veckor så skulle jag träffa en psykolog för att ta itu med min känslomässiga berg-och-dal-bana. En stor del av min barndom utan min pappa, mobbning och känsla av ensamhet i fem år, plus ett hemskt trauma jag väljer att lämna bort här.

Allt detta hade jag bara samlat på mig utan att ordentligt ta itu med det och när det sedan skedde förändringar i vardagen i och med flytt och ny studieplats, så bröt jag ihop. Jag fick sjukledigt från studierna tills jag kände att jag kunde börja igen. Men jag var så himla rädd för att jag skulle känna mig väldigt ensam, alla andra hade ju hunnit bli så bra vänner under hösten och början av vintern.

Det är fortfarande min värsta rädsla. Rädslan att bli ensam och rädslan att bli bortglömd. Och det är på grund av en så idiotisk sak som mobbning. Samtidigt är jag arg på mig själv för att jag låter mig påverkas av det som hände när jag gick i högstadiet och slutet av lågstadiet, men jag har också märkt att jag inte kan något åt hur jag känner.

Nu vet jag hur viktigt det är att ha någon att prata med så att man får ut allt innan det går som det gick för mig. Det finns så många som inte har en aning hur jobbigt jag haft det för jag har alltid kunnat spela glad. I mitt fall var det jag själv som aldrig tog det på allvar och valde att hålla så mycket inom mig. Men jag har förändrats och förr skulle jag aldrig delat med mig av detta. Nu gör jag det i hopp om att få en förändring.

Fanny
Mobbningen pågick 2005–2010.

Läs nästa artikel: Alkoholism hemma, mobbning i skolan

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.