Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 77: Alkoholism hemma, mobbning i skolan

Papper och pennor ligger i en vattenpöl.
Papper och pennor ligger i en vattenpöl. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Minttu blev mobbad för att hon kom från ett alkoholisthem. Hon blev utfryst och fick hela tiden veta att hon kom från ett söndrigt hem.

Så här skriver Minttu till #tadetpåallvar:

I skolan blev jag mobbad fysiskt. De förstörde mina kläder för att de sa att de var fula och kastade min solväska ut genom klassfönstret. Eller så tömde de väskan eller så bröt de sönder blyertspennor med mera.

Jag kom alltid så sent som möjligt till skolan och lektionerna för att undgå mobbarna. Jag for snabbt hem eller så väntade jag i skolan tills deras skolbuss hade åkt.

Sedan förstörde de pulpeten och läraren skällde på mig för att jag hade gjort det. Jag vågade inte berätta vem som hade gjort det. De sa fula ord och kallade mig faderlös alkoholistunge och liknande skällsord. De klottrade också ner mina gummistövlar med skällsord.

I klassen fick jag aldrig sitta var jag ville och de satte tuggummi eller annat klott på stolen. Jag blev utfryst från gymnastiken och då vi till exempel hade volleyboll valdes jag inte. Till sist utfryste de mig helt. På rasterna var jag ensam. Pratade jag med någon kom mobbarna emellan och gav mig hotande blickar och hotade med stryk på hemvägen.

Vågade inte berätta

I matsalen spottade de i min mat eller tog maten av mig och sa att jag inte behöver äta (jag var inte tjock). För som de sa: ni har ju inte mat hemma heller. Jag kom alltid så sent som möjligt till skolan och lektionerna för att undgå mobbarna. Jag for snabbt hem eller så väntade jag i skolan tills deras skolbuss hade åkt.

Detta har satt spår i mitt liv. Jag tappade bort mig själv och fick vara rädd och osäker. Min inlärning blev lika med noll. Jag kunde inte koncentrera mig på grund av ångesten och oron för vad som skulle ske härnäst. Jag vågade inte berätta då de hotade mig och slog mig på hemvägen och kastade mig i skogen och tog cykeln och söndrade den eller vaktade på mig för att ge mig stryk.

Men jag har bestämt mig att inte vara bitter. Jag önskar bara att lärare och andra tog tag i det.

Förlåtit med tiden

Det slutade med att jag som 15-åring flyttade 500 km från hemorten för att studera. Där fick jag vara en vanlig elev, men jag var osäker och hade svåra inlärningsproblem. Jag fick också panikattacker efter all mobbning. Jag blev mobbad för att jag växte upp i ett alkoholisthem och inte hade lika fina kläder eller möjlighet till hobbyer som alla de andra. Och för att jag tidigt måste ta ansvar för hemmet.

Att laga mat, städa, handla och orka med skolan och mobbningen tog all min ungdomstid. Ingen tog i det fastän jag vet att lärarna visste om det och hörde och såg allt. Men de bättre familjernas barn kom först.

Idag försvarar jag de svaga och står på mig, men när jag möter någon av mobbarna från skoltiden ler jag och har förlåtit dem fastän de inte bett om förlåtelse. Men jag har bestämt mig att inte vara bitter. Jag önskar bara att lärare och andra tog tag i det. För det sätter spår i själen och hela livet. Det är viktigt att någon gång igen våga lita på någon och att tro att man är värdefull.

Minttu
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1970–1980.

Läs nästa berättelse: Att inte prata om det var största misstaget

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.