Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 80: Ingen ingrep mot våldet

Flicka sitter inne på toaletten med nerböjt huvud. Någon har ritat en kyrkbåt i badrumsspegeln.
Flicka sitter inne på toaletten med nerböjt huvud. Någon har ritat en kyrkbåt i badrumsspegeln. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Varken föräldrar eller lärare förstod att Astrid blev mobbad. De ingrep inte ens när mobbarna började kasta saker på henne och tog till våld.

Så här skriver Astrid till #tadetpåallvar:

Jag var en tjej som blev mobbad genom hela grundskolan, från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet. Mobbningen var både fysisk och psykisk. Kläder spolades ner i toaletten, öknamn ropades, slag utdelades och ingen ville sitta bredvid mig i skolan.

En annan lärare hade ingen auktoritet alls. ”Snälla pojkar, sluta nu”, sade han en gång då jag fick stryk på lektionen. Pojkarna slutade inte.

De första fyra åren i grundskolan hade vi en lärarinna som tyckte det var fult att skvallra, det vill säga man fick inte berätta att man hade fått stryk. Mina föräldrar talade med skolan och under en period fick jag specialtillstånd att ha mina ytterkläder inne i klassrummet för att undvika skadegörelse på dem.

Ansågs okej att slå mig i magen

I femman och sexan försökte lärarna i något större utsträckning ta tag i mobbningen, men det lyckades inte så bra. Jag var fortfarande den som det var okej att slå i magen när man råkade gå förbi mig i korridoren.

En gång blev jag nedknuffad i ett kärr på väg hem från skolan och fick gå hem i blöta kläder i minusgrader. Jag skickades till skolpsykologen men tappade förtroende för henne totalt när hon ringde hem och pratade med mina föräldrar. Hon hade uttryckligen lovat att inte göra något sådant.

”De växer upp och blir äldre och förståndigare till nästa läsår”, sade lärarna nästan varje år om mina mobbare. Jag fick också höra av de vuxna att jag inte fick bli så arg när de mobbade mig, för det blev roligare för mobbarna då. På den tiden gällde också att ”tjejer skall inte slåss”, vilket gjorde det ännu svårare för mig att försvara mig.

Mobbningen blev mitt fel

Mina föräldrar kunde inte hantera mobbningen. Hemma fick jag höra att det var mitt eget fel att jag blev mobbad eftersom jag inte var tillräckligt glad och trevlig. Någon gång ilsknade jag till och slog tillbaka. När skolan kontaktade mina föräldrar blev pappa arg och slog mig för att jag skulle lära mig att inte slåss. Den gången lärde jag mig definitivt att det är okej för andra att slå mig, men jag får inte slå andra.

Självmordstankarna dök upp i 10-årsåldern. Att barn kunde ha depressioner var inget man var medveten om på den lilla ort där jag växte upp. Jag skulle rycka upp mig och sluta bete mig som jag gjorde.

I högstadiet bytte jag klass, men det gjorde inte saken bättre. Några i den nya klassen började ge sig på mig. Jag var fortfarande allmänt byte. En gång på vägen hem från skolan gömde sig ett gäng i skogen och hoppade på mig och slog mig med käppar när jag skulle gå förbi. En annan gång stoppade man mig på cykelbanan, tog min väska och kastade ut mina skolböcker.

Orkade inte väja för våldet

Flera av lärarna i högstadiet orkade inte bry sig. På en lektion brukade man kasta föremål på mig. De som satt närmast mig drog sig undan för att inte bli träffade. Det finns ingen möjlighet att läraren inte skulle ha sett det. En annan lärare hade ingen auktoritet alls. ”Snälla pojkar, sluta nu”, sade han en gång då jag fick stryk på lektionen. Pojkarna slutade inte.

Våldet blev så normalt för mig att jag inte tyckte det var någon idé att flytta mig när jag i skolkorridoren blev slagen med käppar. Hade jag tagit ett steg åt sidan hade de ju bara följt efter. Först som vuxen inser jag att det naturligtvis var ännu roligare att slå en tjej som inte ens flyttade sig när man slog henne. Samma sak gällde när några killar under vissa lektioner petade mig på knäna med pennknivar. Vart skulle jag ha tagit vägen?

Under studietiden hamnade jag på mentalsjukhus på grund av depressioner. Där insåg jag att det fanns andra som hade liknande symptom som jag och att jag inte var lika tokig och konstig som jag trodde.

Jag skickades till någon psykolog på vårdcentralen, men tappade förtroendet för henne när det var något jag inte ville prata om. Hon hotade med att ringa till mina föräldrar om jag inte pratade om just denna sak. Jag sade något mindre trevligt och gick för att aldrig gå tillbaka dit igen.

Gymnasiet tog mobbningen på allvar

I gymnasiet blev det bättre. Där tog lärarna det hela på allvar. En rast kastade några killar småsten på mig. Jag talade om det för en lärare och nästa dag hade rektorn ägnat nästan en hel lektion åt att tala om för hela den klassen att mobbning inte accepterades på den skolan. Jag skämdes för att jag hade ställt till ett sådant ståhej. Så långt hade normaliseringsprocessen gått. Det var ju bara småsten de kastade …

Mobbningen har resulterat i ångest, depressioner och självskadebeteende. Ångesten var jag så van att leva med att jag inte ens visste att jag hade den. Inte förrän jag började bli bättre någon gång efter att jag fyllt 30 och efter år av samtalsterapi. Depressionerna var värre. Under studietiden hamnade jag på mentalsjukhus på grund av depressioner. Där insåg jag att det fanns andra som hade liknande symptom som jag och att jag inte var lika tokig och konstig som jag trodde.

Depressioner i vågor

Jag har gått i samtalsterapi i upprepade omgångar som vuxen. Att få tala om mobbningen och inse hur präglad jag är av allt våld, har varit en väg till att gradvis må bättre. Depressionerna återkommer då och då och kommer förmodligen göra det under resten av mitt liv.

Jag har svårt att lita på grupper och har några längre sjukskrivningar under perioder då det varit konflikter eller andra konstigheter på arbetsplatserna. Fungerar en grupp dåligt drabbas jag av ångest som förstärker både min och gruppens dysfunktionalitet.

Mobbningen har också gjort att jag hellre går min egen väg än ger efter för grupptryck när det är något jag tycker är fel eller inte vill göra. Jag kan göra det för att jag vet att jag klarar mig utan grupptillhörighet. Däremot vet jag inte alltid hur jag klarar mig med en grupptillhörighet.

Astrid
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1975–1985.

Läs nästa berättelse: Irrade omkring i en dimma av ångest

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.