Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 81: Irrade omkring i en dimma av ångest

Papper ligger på golvet i en korridor.
Papper ligger på golvet i en korridor. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Det var en psykisk terror i korridorerna på högstadiet. Efter grundskolan kändes det som om mobbningen lurade bakom varje hörn.

Så här skriver Tallkotten till #tadetpåallvar:

Jag har aldrig passat in. Kommer nog aldrig att göra det. Mycket på grund av den mobbning jag utsattes för på hög- och lågstadiet.

Min stora rädsla i dag handlar om mina barn som snart börjar skolan

Det började egentligen någon gång i femman på lågstadiet och framskred sakta fram till mitten av högstadiet då det blev så uppenbart att en lärare verkligen försökte ta tag i mobbningen.

Problemet var väl att läraren var ensam om att se det som ett problem. Resten av lärarkåren såg bara en sida av mig, att jag var en normal pojkflicka som själv valt att inte umgås med flickor.

De såg aldrig den psykiska terrorn i korridorerna. Det var främst flickorna i min årskurs men sakta spred det sig också till gäng i äldre årskurser.

Bad rektorn om hjälp

På nian bad jag rektorn om hjälp under ett privat samtal bakom lykta dörrar. Jag blev inkallad för hon hade hört rykten om att jag var gravid, vilket inte stämde. Hon ville kolla saken med mig innan hon ringde mina föräldrar.

Då brast det och jag berättade om terrorn och de bakomliggande orsakerna till allt skolk. Jag orkade helt enkelt inte kämpa mig igenom skoldagarna.

Resultatet blev till min stora förvåning och förtvivlan att rektorn utan min vetskap talat med "den värsta mobbaren" och tycktes ha berättat det mesta jag berättat i förtroende.

Blev inklämd mot väggen

Skulle jag inte varit fysiskt överlägsen mina mobbare så skulle jag ha åkt på stryk efter det. Jag blev inklämd mot väggen och frigjorde mig genom att knuffa (tackla) mig igenom gänget och lämna skolan. Jag fick kvarsittning för det, sedan fick jag gå till en psykolog.

Mobbningen fortsatte grundskolan ut. Ärren var så djupa att jag hade svårt att anpassa mig i den nya skolan efter högstadiet. Det var en ny stad och nya människor, men ändå kändes det som om mobbningen lurade bakom varje hörn.

Antagligen misstolkade jag en massa och var paranoid. Även följande utbildning blev svår och jag fick en livskris med depression, självmordsförsök och panikångest.

En dimma av ångest, ensamhet och sorg

Jag visste inte om jag dög som jag var

Utbildningen blev aldrig klar. Fyra, fem år irrade jag omkring i en dimma av ångest, ensamhet och sorg. Jag visste inte om jag dög som jag var. Vissa dagar (och de kommer ännu) kan jag inte gå ut för jag känner mig så ful.

Jag vill komma ifrån den här tanken, men ända sedan lågstadiet har den förföljt mig: "jag skulle aldrig ha blivit mobbad om jag varit snygg". Någonstans hittade jag tillbaka till livet och mig själv, mycket tack vare min nuvarande man.

Nuförtiden är jag samhällsengagerad och aktiv i olika föreningar, men ärren är kvar precis under ytan och jag har svårt att lita på folk. Varje dag får jag kämpa med paranoian och mitt dåliga självförtroende döljs bakom ett tjockt lager av skinn på näsan.

Jag överlevde men ärren blir jag aldrig av med.

Min stora rädsla i dag handlar om mina barn som om några år själva börjar skolan. Jag är väl medveten om att mobbning tenderar att gå i arv och jag bor kvar i närheten av min forna hemkommun. Jag är livrädd för att de skall uppleva någonting liknande som jag själv.

Tallkotten
Mobbningen pågick 1998–2003.

Läs nästa berättelse: Jag kände mig som en spetälsk

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.