Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 82: Jag kände mig som en spetälsk

En huvtröja hänger från en basketring.
En huvtröja hänger från en basketring. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Alma blev utesluten, trakasserad och hennes saker blev stulna och söndrade. Nya, omtänksamma vänner gav henne livsglädje då hon började studera.

Så här skriver Alma till #tadetpåallvar:

När jag gick i femman blev jag som över en natt "spetälsk". Det var som om hela klassen plötsligt via ett hemligt beslut valt att inte umgås med mig. Ingen svarade om jag pratade till dem, för att inte tala om att jag inte fick umgås med någon på rasterna. Folk sprang undan på gården.

Hemma grät jag ju hela tiden, men i skolan försökte jag inbilla mig att min ensamhet var självvald.

Jag var övertygad om att det var något jag gjorde fel, klädde mig fel eller något sådant så jag försökte panikartat ändra mig. Men det blev bara värre. Jag fick elaka anonyma sms. På gymnastiklektionen efter att jag bytt om till gymnastikkläder hade någon slängt mina vanliga kläder som jag lämnat i omklädningsrummet i soporna.

Mina saker fick inte vara i fred

Teckningar som folk gjort på bildkonsten hängdes alltid upp på väggarna, men mina fick inte vara i fred utan fick extra "dekorationer". Detta hände mot slutet av lågstadiet och i högstadiet.

Det värsta var att jag alltid skämdes så oerhört mycket över att jag var mobbad. Jag ville inte medge att jag var ett "offer". Hemma grät jag ju hela tiden, men i skolan försökte jag inbilla mig att min ensamhet var självvald. Och att jag hela tiden måste vakta mina saker. Jag hade alla böcker i väskan hela tiden för om jag lämnade något efter mig skulle något hända med sakerna.

Hittade nära studievänner

Jag var tvungen att gå i gymnasiet med samma människor. Då hade den aktiva mobbningen tagit slut, lyckligtvis. Och jag behövde "bara" vara ensam. Jag var åtminstone tacksam över att få ha mig själv och mina saker i fred, även om jag ju grät något oerhört över att jag inte hade några kompisar. Jag var deprimerad och fick via skolhälsovården antidepressiva mediciner. Men det lindrade ju bara symptomen, men hjälpte inte mot ensamheten.

Under studietiden var jag så oerhört överraskad över att så många intressanta människor verkade vilja lära känna mig. Folk var vänliga och trevliga. Jag blev närmare bekant med några och för dem berättade jag om min bakgrund, om hur jag inte vågar lita på mänskor och hur jag är rädd för närhet och vänskap.

Jag är så tacksam över de vänner jag har i dag, de som hjälpt mig att lita på människor och som orkat lyssna då jag berättat om min bakgrund. I dag mår jag bra. Jag är mest ledsen för att jag sörjer alla de år jag var så olycklig och för att jag inte har några vänner från tiden före år 2008.

Alma
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2000–2007.

Läs nästa berättelse: Mobbningen var en stor skam

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.