Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 84: Om de fått veta om min homosexualitet – vad hade de gjort då?

Man tar tag i en dörrkarm.
Man tar tag i en dörrkarm. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen mobbare

Johannes mobbades systematiskt för att han var annorlunda. Varken klasskamraterna eller de vuxna kunde acceptera att han var gråtmild och hellre lekte med flickor än med pojkar. Under högstadietiden eskalerade våldet. Utvägen var ett gymnasium på annan ort.

Så här skriver Johannes till #tadetpåallvar:

Allt började redan i dagis när man märkte att jag inte betedde mig som alla andra pojkar. Jag lekte med flickorna och hoppade hopprep. Jag gillade inte de "pojkaktiga" saker som man skulle gilla – jag lekte inte med bilar, jag var inte rädd för flickor, jag sparkade inte fotboll. Jag blev ifrågasatt.

En som jag trott att var min vän började skriva hotbrev via nätet. Han skrev att han kommer att slå mig tills jag blöder kring hela huvudet och tills jag aldrig stiger upp mer.

I skolan var det lite lättare under första året men några tuffa pojkar knuffades och skrattade om jag gjorde eller sade något fel. Andra klass gick jag i skola utomlands, det var lugnt och jag njöt om friheten av att vara mig själv. Alla var annorlunda där och olikhet betydde inte att det var fel på en.

Läraren fick mig att gråta

Tredje året kom jag tillbaka till Finland. Då började allt gå åt skogen. Min lärare tyckte att allt jag gjorde var fel, han skrev arga brev nästan dagligen om allt jag gjort under dagen. Han vred och vände på texten så att jag börja gråta när han läste upp breven som jag måste visa för mina föräldrar. Han beskyllde mig för sådant jag inte gjort. När en flicka slog mig menade han att det var mitt eget fel.

Hans arga tal och brev led till att jag grät ofta i skolan och på vägen hem, en sak ledde till en annan och jag var gråtpojken från lågstadiet. Alla visste att jag var känslig och eleverna börja pröva hur lätt de fick mig att gråta. Min familj tyckte ju inte om detta och vi tog kontakt med rektorn, läraren, kansliet, "you name it", men inget kunde åtgärdas för inte kan en liten pojke ha rätt.

Som tur flyttade vi utomlands igen mitt under året och jag fick gå i en internationell skola igen. Ett och ett halvt år stannade vi där och det var underbart. När tiden kom och vi skulle flytta tillbaka var allt värre. Det enda som var bra i skolan var min klasslärare. Hon var den snällaste och ödmjukaste människan med rätt pedagogisk attityd till allt. Hon hjälpte elever med problem i skolan, hon tog itu med den minsta mobbning. Efter ett år slutade hon. Hon gav upp när andra lärare dömde henne för hennes snällhet.

Under femman i lågstadiet kom nya elever från en ort i närheten. De kastades in i olika klasser. De tuffa började förstås hänga med de tuffa på rasterna. De hånskrattade åt mig. En som jag trott att var min vän började skriva hotbrev via nätet. Han skrev att han kommer att slå mig tills jag blöder kring hela huvudet och tills jag aldrig stiger upp mer. Han och gruppen visade breven i skolan och skrattade varje rast när de såg mig.

Gömde blåmärkena

Jag själv började leka med yngre elever för att de inte ignorerade mig. Mina så kallade vänner vände mig ryggen, säkert för jag var annorlunda. På sexan var jag utsatt för grupptryck och gruppmobbing. Jag blev utskälld och utskrattad av hela klassen efter en lektion.

Lärarna märkte inget eller så ignorerade de vad de såg. I det här skedet ville jag inte mera ta upp saker med mina föräldrar på grund av allt krångel jag kände att jag orsakat tidigare. Jag litade inte längre på lärarna. De blåmärken jag fick gömde jag.

När jag började högstadiet kom det nya elever från byskolorna. Mobbningsgruppen blev större och till slut kände jag mig som om hela skolan mobbade mig på ett eller annat sätt. De människor jag kunde tala med var lärarna. På rasterna undvek jag kontakt med andra människor, jag undvek att bli sedd. På åttan och nian började det igen när jag på nätet frågade en kompis om hurdana hemmafester mina klasskompisar hade. Diskussionen spreds som ett virus i skolan och gissa om jag fick höra om det.

Alla i min nya skola accepterade min sexuella läggning och den som jag var. Jag behövde inte gömma mig mer.

Kände inte till min homosexualitet

Lappar om mig skickades runt i klasserna på lektionerna. På rasterna blev jag knuffad mot skåp, en gång försökte jag knuffa tillbaka men blev upptryckt mot väggen med stryptag. Under hemvägen var jag var rädd. Kompisgruppen som jag trodde jag hade tillhört var då de som mobbade mig värst för de "visste" och "kände igen" mig. Om de dessutom hade fått veta att jag var homosexuell – vad skulle de ha gjort?

Under högstadiet var flickorna de som mobbade med ord, med psykiskt våld, de lekte med mig som om jag var ett försöksdjur som de kunde göra vad de ville med. Killarna skrattade, sprang efter mig och knuffade mig. Under gymnastiklektionerna när läraren inte såg slog de krokben för mig, med ishockeyklubbor drog de ner mig genom att sätta klubban i skridskobladet och dra.

Till slut kunde jag med vilja ge mig själv feber och på detta sätt undvek jag flera gymnastiklektioner med att gå till hälsosystern. Fotboll var jag rädd för. De sparkade bollen på mig. Ishockey spelade jag aldrig utan skrinnade runt banan istället. Men simning kunde de inte vinna mig i. Jag kunde hålla andan längst och dyka bättre än de andra.

Under högstadietiden led jag av depression och den sjönk jag djupt ned i.

Gymnasiet blev räddningen

I nian bestämde jag mig för att söka in till ett gymnasium på annan ort. Jag kom in och bestämde från första början att jag inte längre låter mig behandlas som en som inte finns. Alla i min nya skola accepterade min sexuella läggning och den som jag var. Jag behövde inte gömma mig mer. Jag blev student år 2012 och nu står jag på egna ben, jag studerar och drömmer om framtiden. Mig kan man inte längre trampa på.

Än i dag, när jag ser mina före detta skolkamrater som mobbade mig, får jag så starka hatkänslor att hela min dag förstörs när jag ser dem bakom kassan eller i samma tåg som jag. Om de talar till mig skapar jag ett skal, ler mot dem och skådespelar mig igenom allt de säger. Hela diskussionen är fejk. Jag har inga känslor för dem annat än hat, ilska och sorg. Alla de förtryckta, glömda minnen som jag aldrig vill känna eller komma ihåg bubblar upp när jag ser deras ansikten.

Någon dag kommer de att få det som de förtjänar. Jag kommer alltid att komma ihåg dem som de var då i högstadiet när det var värst. De förstörde en så stor del av mitt liv och påminner mig än i dag om den tid som var. Jag kan aldrig förlåta de trauman de gett mig.

Johannes
Namnet är fingerat.

Läs nästa berättelse: Mobbningen gjorde mig hård och föraktfull

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.