Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 85: Mobbningen gjorde mig hård och föraktfull

Ensam ungdom sitter på golvet.
Ensam ungdom sitter på golvet. Bild: Yle / Peter Sjöholm #tadetpåallvar

Talfelet gjorde Sofia till ett mobbningsoffer i lågstadiet. Hon finslipade sin selektiva hörsel och lyssnade inte på glåporden, men ärren finns ändå. Värst med mobbningen är att hon fortfarande hyser ett starkt förakt mot andra människor.

Så här skriver Sofia till #tadetpåallvar:

Sedan jag var liten så har jag varit asocial. Min tidiga erfarenhet av könsroller gjorde att jag snabbt drog mig tillbaka och lekte för mig själv istället för att leka försiktiga lekar med flickorna när jag allra helst ville leka de vilda lekarna med pojkarna. Den här tidiga erfarenheten gjorde mig oerhört självständig vilket gav mig en stadig grund att stå på när mobbningen började.

Utan att tänka efter tog jag tag i ena handsken och gav honom en örfil med den med all kraft jag kunde. Chocken i hans ansikte var tillfredställande nog och efter den dagen sa han aldrig ett ord åt mig mer.

När jag började lågstadiet så fick jag snart två vänner. Vi var alltid tillsammans. Visst blev vi alltid sist valda på gymnastiken när grupper skulle delas in, men det var vi mot dem så vi brydde oss inte om det.

Men i något skede började vi glida ifrån varandra och asociala lilla jag som hade blivit van att ha vänner försökte göra allt för att hålla dem kvar. Tills jag insåg att det var lönlöst och gav upp. Jag försökte leka så gott jag kunde med dem, var på kalasen som klasskamraterna ordnade men känslan att vara ovälkommen i gruppen fanns alltid där även om jag aldrig blev helt utfryst.

Ignorerade mobbarna

När jag blev äldre så visade det sig att mitt talfel inte ville ge med sig. Den här konstiga lilla flickan blev ännu konstigare och när jag gick de sista åren i lågstadiet började jag bli retad för det. Det var den allra första konkreta mobbningen. Jag fick höra att jag skulle säga ord som hade R i sig; "Säg ros, säg karusell."

Först gjorde jag det. Men skratten efter varje ord som misslyckades gjorde att jag började ignorera dem och gå därifrån. Det gjorde att de slutade. För vem kan mobba någon som inte finns där och kan bli sårad av det?

Örfilen kändes tillfredsställande

Jag råkade också ut för fysisk mobbning en gång. En pojke ett par klasser under mig skulle i samma skolskjuts som mig. Han hade retat mig förut men jag hade lärt mig att ignorera orden så jag hörde dem inte längre, jag befann mig så ofta djupt inne i mina egna tankar att jag aldrig hörde längre ifall någon viskade om mig eller kastade glåpord efter mig. Men den dagen kunde jag inte ignorera honom. Han satt och sparkade taktfullt in i mitt ena ben och när jag bad honom sluta så flinade han bara mot mig.

När jag än en gång bad honom sluta och han fortsatte så såg jag rött. Det var vinter och i min famn hade jag ett par läderhandskar. Utan att tänka efter tog jag tag i ena handsken och gav honom en örfil med den med all kraft jag kunde. Chocken i hans ansikte var tillfredställande nog och efter den dagen sa han aldrig ett ord åt mig mer.

Selektiv hörsel

När jag började högstadiet trodde jag att allt skulle bli bättre men jag var tydligen ett tacksamt offer att racka ner på så utfrysningen och glåporden fortsatte. Försiktigt i början men i slutet av högstadiet kom det fula ord varje dag, på nästan varje lektion och varje rast om jag befann mig någonstans där mobbarna rörde sig.

Men jag finslipade min selektiva hörsel och när en lärare en dag bad mig att stanna efter en lektion blev jag förvånad när hon tog upp ämnet mobbning. Hon hade hört pojkarna retas och hon var bekymrad över det. Jag hade inte hört något. Jag hade ignorerat orden, ignorerat pojkarna.

Min tillit är bristfällig och muren mot omvärlden är så hög och stark att jag ibland inte ens vet hur jag ska kunna släppa in någon innanför den.

Trots att jag sa att jag inte brydde mig så tror jag hon ändå tagit upp ämnet med pojkarna för de var försiktigare sedan med vad de sa framför en lärare i klassen. Även om jag blev mobbad så hade jag vänner. Inga riktigt nära, de byttes med jämna mellanrum och ingen av dem sa ett ord åt pojkarna att sluta ifall de hörde orden de kastade ur sig riktad åt mitt håll. Jag umgicks med dem som ville umgås med mig och ville ingen så satt jag för mig själv och läste eller skrev. För mig kvittade det.

Många som blivit mobbade talar om dåligt självförtroende och svårigheten att umgås med en viss sorts grupp eller vara på ett visst sätt så har jag aldrig lidigt av det. Mitt självförtroende har självklart varit si och så som för vilken tonåring som helst men det har alltid varit högt, högre än hos många. Jag har alltid varit stark och klarar mig bra själv. Jag är aldrig rädd för att säga min åsikt och få skulle ha modet att konfrontera mig när jag är arg. Men det betyder inte att jag inte har men efter mobbandet.

Kämpar mot föraktet

Jag har lagt märke till att jag har lätt för att tappa respekten för människor och jag ger sällan dem en andra chans. Min tillit är bristfällig och muren mot omvärlden är så hög och stark att jag ibland inte ens vet hur jag ska kunna släppa in någon innanför den.

Men det som skrämmer mig är mitt förakt mot människor. Hur mobbarna genom år av glåpord och trots min selektiva hörsel har kunnat nå så djupt att det omvandlat mitt asociala beteende till en sådan lätthet att kunna förakta människor. Det krävs inte mycket. Ett nedsättande ord, en högfärdig kommentar, det behöver inte ens vara riktad mot mig och föraktet är där.

Jag försöker kämpa med de här ärren så gott det går, varje dag. Försöker ge folk en andra chans, prövar att se bortom föraktet, sträcker ut en hand för att skaffa vänner och ser om någon vill ta handen. Men i ett obevakat ögonblick är de dåliga vanorna tillbaka. De finns alltid där.

Mobbning kan förändra en människas personlighet på djupet. Det krävs inte mycket. Bara ihärdighet och upprepning. Även om orden inte fastnar så gör känslan när man blir mobbad det. Och det sitter djupt. Och man måste lära sig leva med det.

Sofia
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1990–1999.

Läs nästa berättelse: Jag mötte min mobbare och kunde förlåta

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.