Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 86: Jag mötte min mobbare och kunde förlåta

En allmän toalett.
En allmän toalett. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Pojkarna i byskolan mobbade Lisa och slog henne blodig utan att någon vuxen reagerade. Som vuxen träffade hon den pojke som var allra värst. Hans reaktion var inte alls den hon räknat med.

Lisa skriver så här till #tadetpåallvar:

Att gå in en liten lågstadieskola kan ha både fördelar och nackdelar. För min del var det mest nackdelar. I vår byskola var vi endast 30 elever. Vi var bara några flickor tillsammans med många pojkar och det var mest pojkarna som mobbade. Jag kunde inte som 8-åring förstå varför det var just jag av oss flickor som ingen tyckte om. Varför mobbade pojkarna mig och inte annan?

Att en vuxen kunde säga så om en tioårig flicka som hade god aptit är över mitt förstånd när jag tänker på det i dag.

Mobbningen som jag fick utstå var inte bara psykisk, men också fysisk. En pojke slog mig blodig ner på marken en dag på rasten när vi spelade fotboll. En annan slog en pulka i mitt huvud. Ingen reagerade.

En dag testade en av pojkarna mitt tålamod och jag kastade mig över honom och började slå honom. Detta såg lärarna och nu var det jag som var ett problembarn och jag som mobbade. Här var jag bara tio år, kom ihåg det.

Retades för vikten

Mitt namn tyckte de var fult och rimmade på många osmickrande saker. De gjorde till och med en sång som rimmade på mitt fula namn. Den fick jag höra nästan varenda morgon i skolan.

Inte nog med detta. Jag var även lite mulligare än de andra flickorna som var pinnsmala. Jag fick en gång höra att en klasskompis mamma hade sagt att jag hade "ätit dom ur huset" när jag var på besök. Att en vuxen kunde säga så om en tioårig flicka som hade god aptit är över mitt förstånd när jag tänker på det i dag.

Jag vill tillägga att ingen reagerade, ingen lärare, ingen förälder, inga elever. Ingen. De sista två åren i lågstadiet var allra värst, det fysiska våldet var över, men nu tog den psykiska mobbningen över och pojkarna gjorde allt i sin makt att jag skulle må så dåligt som möjligt varenda dag i skolan. Genast när jag började högstadiet blev allt bättre.

Jag såg en vuxen man som kände riktig ånger för vad han hade gjort i en sådan ung ålder. Han bad om ursäkt och frågade om han fick ge mig en kram.

Mobbaren kände ånger

Speciellt en av mina mobbare har jag haft riktigt obehag för när jag har sett honom. Jag har gått runt och känt ett stort hat mot honom och det nästan ryser i kroppen när jag hör hans namn.

För några veckor sedan konfronterade jag honom på en fest och berättade hur mycket han hade sårat mig under våra lågstadieår. Reaktionen som jag fick var helt annan än vad jag väntat mig. Jag såg en vuxen man som kände riktig ånger för vad han hade gjort i en sådan ung ålder. Han bad om ursäkt och frågade om han fick ge mig en kram. Och helt plötsligt försvann allt hat.

I dag tänker jag inte så mycket på det längre, förutom det faktum att ingen gjorde någonting och att ingen tog mobbningen på allvar.

Lisa
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1999–2004.

Läs nästa berättelse: Pojken jag var kär i var värst

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.