Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 88: Jag tvingades jobba 12 timmar per dag

Blodig hand griper tag om ett dörrhandtag.
Blodig hand griper tag om ett dörrhandtag. Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen #tadetpåallvar

Minna blev mobbad av två kolleger på sin arbetsplats inom socialen, undanhölls information och överöstes med jobb, blev tankspridd och vantrivdes. När hon till sist inte fick hjälp med en hotfull klient sade hon upp sig.

Minna skriver så här till #tadetpåallvar:

Jag blev mobbad på min arbetsplats som nyanställd inom socialen. Jag trivdes i början och tyckte mycket om jobbet. Jag har alltid jobbat effektivt och är en utåtriktad person som kommer lätt överens med alla, såväl kollegor som klienter.

Jag började glömma bort saker som att stämpla in och ut mig. Då började kollegerna hacka på mig att jag inte sköter mitt jobb

Man gav mig fler och fler arbetsuppgifter samt klienter de de andra inte hann med. Dessutom skulle jag hjälpa de andra två socialarbetarna med deras klienter eftersom de inte kunde använda dataprogrammet.

Jag frågade chefen om jag verkligen skall sköta om precis allt: utkomststöd, beslut om handikapp, barnskydd och mottagning av invandrare. Nej, sade min chef, vi har uppdelning. Jaha, sa jag men nu gör jag allt och tiden räcker inte till, de andra har gett mig de uppgifter de inte hinner med. Den chefen bytte jobb och den nya var också en mobbare som öste mera jobb över mig.

Kvinnorna frös ut mig

På min arbetsplats jobbade två personer som endast skulle sköta om utkomststödsbeslut. Nu började de ösa ännu mera jobb över mig. Jag kom på jobb klockan halv sju på morgnarna och gick inte förrän klockan 18 för att hinna med allt. Ändå hann jag inte trots att jag inte tog matpaus eller kaffepaus.

Jag började isolera mig. Nu började mina kolleger baktala mig. De skvallrade om hur jag plockade övertidstimmar med att komma tidigare och gå hem senare. Jag började glömma bort saker som att stämpla in och ut mig. Då började kollegerna hacka på mig att jag inte sköter mitt jobb och borde få hjälp för mitt psyke. De tog ner min namnskylt från dörren och satte den i min skrivbordslåda, de gick igenom mina papper och råddade i dem. På min dator kom de inte in eftersom vi hade lösenord.

Jag började bli tankspridd och glömde saker. Jag fick huvudvärk och började vantrivas. Ingen pratade med mig längre. De hade talat med chefen om mig och sagt att jag mådde dåligt och inte skötte jobbet och var där dagarna i ända. Högsta chefen kom och talade med mig och frågade om det var något problem. Nej, sade jag, jag är bara lite trött men skall ta sjukledigt.

Vågade inte berätta för chefen

Jag vågade inte berätta om mobbningen för min chef, det här var en liten ort där dessa två kvinnor också umgicks privat sinsemellan och med chefen. Jag var en utböling från en annan ort så jag tänkte att bäst att vara tyst. Jag försökte mitt bästa och jobbade på.

Då tänkte jag att jag måste bort från den här arbetsplatsen. Jag sjukskrev mig och var sjukskriven i fyra månader för utbrändhet.

En dag fick jag en hotfull och aggressiv klient som hotade mig. Lyckligtvis kunde jag lugna ner honom med prat, jag hade nämligen tidigare jobbat med missbrukare. Efteråt skrattade mina kolleger åt min rädsla och sade: ”Visste du inte att du har alarmknappen under ditt bord? Om du trycker på den så kommer Securitas på tre minuter?” Nej, ingen hade berättat det för mig.

Då tänkte jag att jag måste bort från den här arbetsplatsen. Jag sjukskrev mig och var sjukskriven i fyra månader för utbrändhet. Under den tiden sade jag upp mig.

Minna
Mobbningen pågick 2003–2004.

Läs nästa berättelse: Var jag eller han mobbaren?

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.