Annu blev retad för att hon var lång och ljög för att bli populär. Det slutade i ryktesspridning och trakassering på internet och per sms.
Annu skriver så här till #tadetpåallvar:
Mobbningen var aldrig fysisk utan psykisk som flickor är bäst på och som knäcker en totalt. Det började med lite retande i årskurs två i lågstadiet Det blev sedan värre och värre så det började ta formen av utfrysning istället. Skolan informerades, men eftersom flickorna var väldigt skickliga på att dölja mobbningen så sade skolans lärare att de inget kunde göra eftersom ingen sett något.
Jag hade i panik slängt ihop en användarprofil åt denna påhittade pojkvän när jag märkte att intresset för mig började svalna.
Svårt vara längst i klassen
Jag var längst i klassen redan från årskurs ett, men när jag började årskurs fyra blev mobbningen och utfrysningen grövre då vi fick en ny klassföreståndare som dessutom var ny i skolan och alltså inte kände någon av oss från tidigare.
Men en dag i skolan tänkte sig inte några flickor sig för innan de öppnade munnen. De sade för första gången så att en lärare hörde att jag inte är välkommen. Jag var för lång. En lärare hörde detta och det var första gången som lärarna tog det som min mamma ringt i flera omgångar om på allvar. Efter det bytte jag klass.Du är inte ensam – #tadetpåallvar
Kommentarer som "du är för lång, du är inte välkommen" kanske inte låter så farligt i dag. Men när något sådant präglat vardagen en längre tid och man börjar närma sig puberteten och det handlade om något man inte kunde göra något åt så gjorde det att jag allvarligt funderade på att hugga av mig mina ben. Att man dessutom började få finnar och det även uppmärksammades i kommentarer gjorde inte saken lättare.
Hittade på pojkvän
Så en dag hörde några av de populära tjejerna i klassen när jag och en annan klasskamrat pratade om en häst vid namn. Tjejerna trodde att vi talade om en person. Med ett självförtroende i botten, känslan av att inte var bra, inte duga, vara äcklig och oälskad så spann jag vidare på idén: jag sade att det var min pojkvän. Plötsligt fick jag komma med på festerna och jag kände mig för första gången en i gänget, jag var bland de coola.
Men sanningen kommer alltid fram och det gjorde även min relativt fort och då for allt åt helvete. Självklart blev de besvikna på mig som ljugit ihop att jag hade en pojkvän och låtit det gå över gränsen.
Jag hade i panik slängt ihop en användarprofil åt denna påhittade pojkvän när jag märkte att intresset för mig började svalna. Jag höll på att bli den där skuggan igen som jag inte ville vara. Så via denna användarprofil på nätet försökte jag ta reda på vad de egentligen tyckte och tänkte om mig. Men det varade inte länge.
Tänk att ingen i skolan gjort så – att min mamma var tvungen att vara den ansvarsfulla och den enda vuxna som konkret gjorde något för att få stopp på mobbningen!
Hotelser per sms
När några tjejer klurat ut att det var jag som satt bakom datorskärmen och inte den påhittade pojkvännen så blev det hotelser om att alla ska få veta, och bara det var hemskt. Jag visste ju hela tiden att det skulle komma fram men jag ville inte bli utanför igen så jag kämpade in i det sista.
Jag ville känna mig populär för de populära såg ju ut att ha så roligt och alla ville vara med dem. Ingen ville umgås med mig. Jag raderade mina konton på internet när elaka meddelanden började trilla in i inboxen, och på telefonen fortsatte det sedan som sms-hotelser.
En morgon var jag så otroligt rädd för att cykla till skolan att jag i stället cyklade till stallet och till hästen som hade samma namn som den påhittade pojkvännen. Skolan ringde såklart till mina föräldrar för att jag inte var där och de fick panik.
När jag kom hem hade jag flera missade samtal på telefonen och såg efter en kort stund mamma komma uppspringande för gårdsplanen med gråten i halsen. Mamma hade tänkt ringa polisen så jag blev tvungen att berätta allt för henne. Skolan informerades om de elaka meddelandena och om min rädsla för att komma till skolan. Men skolan hade kommenterat: "det händer på fritiden, så vi kan inget göra".
När sommaren kom var jag livrädd för att börja högstadiet eftersom meddelandena till telefonen kom med jämna mellanrum. Till sist fick jag byta nummer med min mamma eftersom jag inte klarade av situationen längre.
Mamma läxade upp mobbarna
Någon dag efter att vi bytt nummer fick mamma ett meddelande som gjorde att hon fick nog. Hon sade till mig att hon skulle ut med hunden men i själva verket gick hon till den plats där dessa flickor och pojkar alltid hängde och ställde dem mot väggen och visade meddelandet och sade att alla hotelser och elaka meddelanden får ett slut nu.
Någon hade blivit så rädd att de börjat gråta när de blev konfronterade så där. Tänk att ingen i skolan gjort så – att min mamma var tvungen att vara den ansvarsfulla och den enda vuxna som konkret gjorde något för att få stopp på mobbningen!
Tyvärr tog det inte slut här, men det blev en lugnare period eller så berättade bara inte mina föräldrar något för mig om vilka meddelanden som trillade in i telefonens inbox. Jag vet inte, och mår ännu idag tolv år senare bättre av att inte veta.
Rädd för ryktesspridning
Högstadiet närmade sig och jag hade valt att börja i grannkommunens högstadium för att få en ny start, trodde jag. Redan första dagen ropades det efter mig i korridoren och jag skickade i ren panik ett meddelande till min mamma att mitt liv är förstört att tjejerna från lågstadiet har fört ryktet hit.
Bara 30 minuter senare kom rektorn in och tog med sig de två pojkarna som ropat efter mig till sitt rum och diskuterade med dem på skarpen. Efter det behövde jag inte vara rädd i skolan för mobbningen slutade där och då. På alla ungdomsdanser var jag ändå livrädd och eftersom det blev sådan start på min högstadieperiod var jag rädd att träffa nya människor. Tänk om de fått höra rykten om mig!
Mer eller mindre hela högstadietiden fick jag höra att det sagts elaka kommentarer om mig och jag var rädd att röra mig utanför vårt hus ensam. Jag gjorde aldrig det då rädslan för att träffa människorna från lågstadiet var så stor. Mitt självförtroende och självkänsla var i botten.
I min dagbok på den tiden skrev jag under både mobbningen och tiden efter hur ensam jag kände mig, hur jag ville hugga av mig mina ben och varför ingen annan än mamma och pappa tyckte om mig. Jag skrev flera gånger om någon skulle sakna mig om jag dog, och om helst någon skulle komma på min begravning. En tonåring som tänker sådana tankar, sådant ska inte få hända.
Litar inte på människor
I gymnasiet började jag hitta vänner utanför skolan. De blev min räddning och hjälpte mig upp på fötter igen, men det tog fem år innan ja vågade röra mig utanför huset ensam och då måste vår rottweiler vara med så jag fick känna mig trygg.
Men det jag fick uppleva som liten har gjort att jag har svårt att lita på människor och håller mig till små kompiskretsar. Jag har blivit väldigt noga med att inte umgås med människor som inte får mig att må bra. Det tog 8–10 år att bygga upp självförtroendet och självkänslan som rasade under mobbningens olika etapper. Det förtjänar ingen!
Annu
Mobbningen pågick 2000–2004.
Läs nästa berättelse: Jag skäms för vad jag gjorde
