Hoppa till huvudinnehåll

Det unga stjärnskottet; Susanne Kennedy

Edmund Tegelkämper, Christian Löber, Cigdem Teke, Anna Maria Sturm och  Marc Benjamin.
Edmund Tegelkämper, Christian Löber, Cigdem Teke, Anna Maria Sturm och Marc Benjamin. Bild: © Julian Röder; Der Abdruck ist honorarpflichtig.(Bankverbindung: BLZ 10050000, Konto 4143045880; Kontakt: mail@ostkreuz.de, T anna maria sturm och marc benjamin

Theatertreffen 4/5
Det här är en festival som inte bara visar upp det man kallar för ”det mest beaktansvärda inom tyskspråkig teater”. Det är också en festival som genom alla sina 50 år har skapat regissörsstjärnor. I år är 37-åriga Susanne Kennedy ett sådant namn.
Tomas Jansson har sett hennes regi från Münchner Kammerspiele.

Föreställ dig en konstutställning, 40 moderna fotokonstverk med scener ur ett hem, bilder där figurerna ser verkliga men samtidigt väldigt behandlade ut, som om det var något som inte stämde mitt i den realistiska helheten.

Lägg till ett färdigt inspelat ljudband med korta dialoger som ger dig en kontext till bilderna, och ett våldsamt skärseldsliknande muller när du går från bild till bild.

Susanne Kennedy (i mitten), närmast omgiven av skådespelarna Walter Hess, Cigdem Teke och Anna Maria Sturm under föreställningsdiskussionen i Berlin. Intressant att jämföra Teke och Sturm med föreställningsbilden. Tala om förändring!
Susanne Kennedy (i mitten), närmast omgiven av skådespelarna Walter Hess, Cigdem Teke och Anna Maria Sturm under föreställningsdiskussionen i Berlin. Intressant att jämföra Teke och Sturm med föreställningsbilden. Tala om förändring! Susanne Kennedy (i mitten), närmast omgiven av skådespelarna Walter Hess, Cigdem Teke och Anna Maria Sturm under föreställningsdiskussionen i Berlin. Intressant att jämföra Teke och Sturm med föreställningsbilden. Tala om förändring! Bild: Yle/Tomas Jansson cigdem teke och anna maria sturm under föreställningsdiskussionen i berlin. intressant att jämföra teke och sturm med föreställningsbilden. tala om förändring
Där Susanne Kennedys 90 minuter långa teaterregi i ett nötskal.

Prisbelönad i Berlin

Det låter farligt, en fotoutställning / konstinstallation på en teater. Som om man egentligen inte alls skulle behöva en scen eller skådespelare för att uppnå samma effekt.

Men faktum är att Kennedys koncept fungerar sensationellt bra. Så bra att kabelkanalen 3Sat premierade just henne under festivalen.

Och som hon själv tillägger, på tal om att hennes uppsättning är så artificiell, som bildkonst på teatern;
- Ja, visst, och jag känner mej närmare konstscenen än teatern. Men ändå är det intressant att göra just teater, det här med att människor sätter sej på stolar i ett rum med egna förväntningar, och så kan de stanna kvar där, fast i tre timmar. En sådan laddning kan uppstå bara på teatern.

- På ett museum springer folk in och ut. Men på en teater kan man tvinga folk att sitta stilla. Det gillar jag.

Klaustrofobisk atmosfär

Pjäsen, den 90 år gamla ”Fegefeuer (skärseld) in Ingolstadt”, är skriven av Marieluise Fleiβer som nobelförfattaren Elfriede Jelinek har kallat för 1900-talets viktigaste tyska dramatiker. En kvinna som, delvis tack vare Brecht, kunde debutera 1924 som 22-åring, upplevde mindre lyckade förhållanden och naziregimens svarta lista och nervsammanbrott, och återupptäcktes först i slutet av 60-talet. Innan sin död hann hon dock uppleva att hennes samlade verk gavs ut, i början av 70-talet.

Gästspelet visades i den gamla sympatiska teatersalen inte långt från Potsdamer Platz, där gästspelsteatern HAU håller till.
Gästspelet visades i den gamla sympatiska teatersalen inte långt från Potsdamer Platz, där gästspelsteatern HAU håller till. Gästspelet visades i den gamla sympatiska teatersalen inte långt från Potsdamer Platz, där gästspelsteatern HAU håller till. Bild: Yle/Tomas Jansson där gästspelsteatern hau håller till
Fegefeuer är en ruffig uppgörelse med den katolska religionen och småstadsliv.

Vi har en pojke som är annorlunda, en gravid tonårsflicka, en familj som är ett fängelse, en religion som fängslar och förtrycker, en miljö som inte accepterar någonting som ens verkar annorlunda, självmordsförsök, brutal mobbning...

Kennedy gör ingenting för att föra historien till vår samtid. Istället raderar hon ut all tid, gör föreställningen tidlös och bygger upp en slags urångest. Därför är hennes scenestetik inte heller alls något konstruerat, hon har hämtat den djupt ur pjäsens stämning, med ett supervitt anstaltliknande ofta rekvisitalöst scenrum som är det mest klaustrofobiska som jag någonsin har sett på en teater.

Förinspelade dialoger

Pjäsen innehåller figurer som inte är du med sina kroppar, eller sina ord, och utgående från det har Kennedy skapat ett verk där ingenting känns ”normalt”.

Figurerna är som zombien, så gott som orörliga, sminkade som till vaxdockor, spökliga figurer, en spöklighet som förstärks av att alla repliker spelas upp som playback. Skådespelarna bara mimar till texten – något som de gör oerhört snyggt, men hur exakt det än görs är det något som känns fel, vilket ju också precis är meningen.

Så har vi ett 40-tal scener, bilder, som skiljs åt av blixt, totalmörker, och detta mullrande ljud, och så får vi en ny bild med en ny konstellation figurer på scenen. Som en konstinstallation.

Oerhört snyggt, och osannolikt effektfullt.

Fascinerande att en föreställning som är så distanserad kan smaka så mycket här och nu. Och hur mycket skådespelare kan göra fast de är sminkade till zombien, knappt rör sig, och inte får uttala en enda replik.

Ibland är form innehåll, och ibland kan skådespelare trolla.

Intensivare spel

Under festivalen möter Susanne Kennedy sin publik vid flera tillfällen, ibland tillsammans med sin ensemble, som förstås skrattar när frågan om "hur idén om att inte säga en enda replik togs emot".

- Klart man först tänkte sådär att, hmm, jaha, berättar Cigdem Teke och ler.

Faktum var att man ursprungligen bara skulle göra en enda scen som playback, men när den testades några veckor in i processen, fungerade det så bra att man bestämde sig för att göra hela pjäsen så.

- Och sen när vi börja med det, fortsätter Teke, så var det som att det roliga börja på allvar, faktiskt. När man inte behöver tänka på hur man ska göra repliker så lagras den inre koncentrationen, det blir intensivare, det inre spelet.

- Och här, tillägger Susanne, var tanken att ni inte alls skulle röra er på scenen, men inom ramen för denna orörlighet skulle ni vara oerhört rörliga.

En formulering som kan låta kryptisk, men efter att ha sett föreställningen konstaterar jag bara; ”just precis så”.

Kanske det som kunde kallas för teaterns magi.

”Formen ska leda mej”

Susanne Kennedy själv säger sig söka gränserna för vad som ännu kan kallas för teater.

- Jag tycker det blir intressant i den stunden när man vet och ändå inte vet, sådana paradoxala stunder.

Inte oväntat har hon utvecklat sin stil i Holland.

Hon är född i Tyskland, flyttade till Amsterdam för att studera teatervetenskap, kom in i teatervärlden, studerade regi och fick regijobb i Holland – något som antagligen var lyckosamt. Teatermiljön där sägs vara ännu mer öppen för experiment än den tyska.

Nu verkar hon ha hittat en stil, en trygghet i sin stil, och har då också återvänt till Tyskland.

- Fast ”stil” är ett svårt ord, svårt att veta vad det egentligen betyder, säger hon.

- Jag söker inifrån. Det ser kanske inte så ut, men formen ska komma liksom inifrån, jag försöker arbeta så att formen upptäcker sej själv. Att formen tar mej i handen och leder mej, och inte tvärtom.

- Men ja, jag jobbar gärna som med en konstinstallation.

Men hur skapar man sådana metafysiska tillstånd på en teater?

- Ja framför allt kräver det förtroende, svarar Susanne Kennedy.

- Man måste lita på sej själv, men man måste också lita på skådespelarna, och de måste lita på mej. Men så handlar det om alla detaljer, ljus och tal och hur man rör sej på scenen.

Och snart jobbar du i Berlin, på Maxim Gorki-teatern.

- Ja. Jag försöker hålla det så att jag bara gör två produktioner under ett år, och på Maxim Gorki finns det en sådan energi nu. Jag tänkte att jag inte alls skulle passa in på den teatern, men just det är också spännande.

Festivalens sista vecka

Theatertreffen fortsätter ännu i fem dagar.

Närmast ska jag se besöka Volksbühne, som med en uppsättning av Herbert Fritsch är den enda Berlinteatern som i år bjudits in till festivalen.

Denna starkt Castorf-influerade regissör ska jag återkomma till i den sista festivalartikeln, tillsammans med en regi av Frank Castorf själv.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje